Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
»Inte nu...» Hon satte sig åter ned på
trappan — det såg ut som om hon föll, nästan.
»Inte nu, Alida ...»
Om morgonen i gryningen red William
bort från Christeen. Där vägen upp igenom
parken mellan de stora träden kröker sig, vände
han sig om ännu en gång — den tidiga
junisolen sken på hans blå röck, på stöflarnas gula
kragar och på hans ljusa, pudrade hufvud under
de lummiga, nedhängande grenarna. De stodo
alla på trappan under pelarna — herrskapet
främst och bakom dem alla tjänarna — och
de sågo honom småle, i det han för sista gången
lyfte sin hand och viftade med sin hatt.
Samma dag kom underrättelsen om slaget
vid Bunkers Hill till Philadelphia och till
Christeen. Då tänkte de alla strax på, att William,
som nu red i Washingtons följe, måste ha mött
budet på vägen.
Om kvällen red unge Benjamin till allas
förvåning åter in på gården. Hans herre hade
i sin omtänksamhet sändt honom tillbaka för
att genast så utförligt som möjligt kunna
berätta dem där hemma allt hvad budbärarna från
Bunkers Hill meddelat generalen och hans vänner.
Från förskansningarna på Bunkers Hill,
berättade Benjamin, hade kolonistex-na om
morgonen den 17 juni sett britterna komma i
sina båtar — rödrockade i solen, guldgalonerade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
