Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Men hon skälfde hela tiden på händerna och
han kunde icke låta bli att se det.
»Madam talade om gammalt linne,»
hviskade Marion sväfvande, »och ... och ... charpi
...» Hon kunde icke mera.
Anna kom in med en hel börda gammalt
linne — hon hade tårar i ögonen. Ändtligen
började också hennes fågelhjärna fatta, att det var
allvar.
William brast ut i ett något forceradt skratt.
»Min käraste flicka!» Han tog det
snöhvita linnet från systern och höll det
skämtsamt villrådigt ut framför sig. »Hvar vill du,
att jag skall få rum till det! Här är ju nog till
ett helt lasarett...»
»Mor säger,» snyftade Anna, »att af
förbandssaker» — lion kunde knappt få fram
det hemska ordet — »kan man aldrig få nog
i fält.»
»I alla fall kan jag omöjligt släpa allt
det där med mig,» afgjorde William bestämdt.
»Här är allt hvad jag får plats till,» — för alt
göra henne till viljes stoppade han ett par gamla
slitna servietter huller om buller ned i en af
sadelpåsarna.
»Skrifver du till oss?» hviskade Anna.
»Ja, om du inte är rädd att få bref från en
’rebell’, så ...»
»Å, William,» svarade hon förebrående.
Och utan att veta det resonerade hon precis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
