Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste söka den inskränkande riktningens grund i en för jaget
fremmande och ur detsamma icke förklarlig mot verkan. Vida ro
finna vi, att då Heraklit icke gör nägon svårighet vid
erkännandet, att allt, såvida det är i vexling, på en gång är
och icke är, så har Fichte väl kommit till samma erkännande,
att det verkliga alltid är ändligt, hvilket vill säga, att det
är behäftadt med en brist på verklighet och således icke
fullständigt är, men icke känt sig tillfredsstäld med detta
förhållande, hvilket för honom bevisade det oändligas
overklighet. Den förra olikheten med Heraklit upphäfves af
Schel-ling, då han bestämmer jaget såsom en kraft, hvilken
ursprungligen är enhet af motsatta riktningar, och den sednare
bortfaller, då Hegel förklarar vara och icke vara oaktadt sin
åtskilnad vara ett och samma och ingå i allt verkligt såsom
vilkor för dess verklighet, men det oaktadt fasthåller
verklighetens oändlighet. Utvecklingen af läran om den oafbrutna
vexlingen har sålunda inom den nyare philosophien gått i
omvänd ordning mot den, som hon följde i den gamla. Skälet
härtill är att söka i den olika arten af den verklighet, som
hos de nyare philosopherne, och den, som hos de gamle
antogs såsom det varaktiga i rörelsen. Hos Heraklit var denna
verklighet något för medvetandet yttre, och i detta yttre
nem-ligen elden hade både vexlingen sitt underlag och hennes
lagbundenhet sin grund. Deraf blef en följd att, så snart
man insåg omöjligheten af en utom medvetandet varande
verklighet, så bortföllo med vexlingens underlag äfven hennes
lagar eller mått. Vidare följde häraf, att då man återigen
ville finna en varaktig verklighet, så kunde man, i fail någon
grund för en sådan kunde finnas inom subjektet, omedelbart
antaga denna verklighet vara fri från vexling, emedan den
föregående skepticismen icke hade kunnat rikta sig mot denna
för honom obekanta grund för varaktighet. Deremot hade
redan vid den nyare philosophiens början Cartesius utgått från
medvetandet och tillerkänt det ett allmängiltigt och
nödvändigt innehåll nemligen de medfödda begreppen. Vidare hade
Leibnitz förklarat substans vara perceptionskraft och visat det
vara omöjligt, att någonting kunde utifrån inkomma i en
perceptionskraft. Allt medvetandets innehåll måste således ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
