Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och såsom 6ådan skulle verksamheten val ega en viss
riktning, men icke något mål eller någon fast riktningspunkt.
Det är klart, att vi här hafva den oalbruina gränslöFa
vex-lingen oeh med henne alla de taotsägelser, som vi ofvan visat
.henne innebära. Om man nu, oaktadt hvarken sinnligheten
for sig är fullt verklig, icke heller förnuftet för sig är det,
likväl vill antaga menniskan någongång vara eller blifva ett
fullt verkligt väsende, så måste man återgå till Kants
ursprungliga antagande, att det menskliga förnuftets brist på verklighet
fylles genom sinnlighetens innehåll. Till en sådan återgång
föranleddes Kant af den riktiga insigten, att det goda, som af
förnuftet genom dess sjelfverksamhet sättes, icke kunde våra
fullt verkligt för menniskan och således icke heller vara
hennes högsta goda. Af förnuftets overklighet följde nemligen
overkligheten af det goda, som blott i förnuftet har sin grund
och blott för förnuftet är godt. I det fullständigt goda måste
således ingå ett sinnligt moment som tillfredsställer menniskan,
såvidt hon är sinnlig. Dygden såsom det goda för förnuftet
och lycksaligheten såsom det goda för sinnligheten skulle
således sammanbindas till enhet, och denna enhet är det högsta
goda. Hade nu Kant kunnat antaga, att det menskliga
förnuftet såsom ett ändligt förnuft fordrar blott den bestämda
grad af verklighet, som för menniskan är möjlig att uppnå,
så skulle, synes det, möjligheten af förnuftets och
sinnlighetens förening till ett verkligt helt vara gifven. Men då
här svårigheter möta, dels emedan förnuftet icke kan vara
vTerkligt utan att vara absolut, dels emedan det sinnliga är
en oafbruten vexling och man således icke kan vinna ett godt,
som icke öfvergår till ett ondt, så finnes ingen annan utväg
än att antingen öfvergifva den Kantiska åsigten om det
sinnliga såsom ett utifrån gifvet oafbrutet vexlande innehåll, eller
ock såsom Kant antaga ett allsmägtigt och allvetande väsende,
som bringar dygd och lycksalighet i en öfverensstämmelse,
hvilkens behöflighet är lika påtaglig, som hennes möjlighet är
obegriplig. Men det är icke blott det theoretiska förnuftet
som finner svårigheter vid detta antagande. Äfven från det
praktiska förnuftets synpunkt visar det sig otillfredsställande.
Det praktiska förnuftet« väsendtliga bestämning är enligt Kam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
