Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan theoretisk, och således icke kan sagas tillhöra deo
praktiska philosophien. Likväl kan det sättas i fråga, om icke
denna theoretiska undersökning kan vara ett nödvändigt vilkor
för möjligheten att besvara den praktiska philosophiens frågor.
Huruvida förhållandet är sådant eller icke, skall genom
granskning af Kants egen åsigt blifva klart. Sedan Kant såsom ofvan
är nämndt från de praktiska lagarnes gifna verklighet slutit till
det praktiska förnuftets, och satt friheten såsom nödvändig
förutsättning för möjligheten att följa förnuftets lagar eller
uppfylla dess fordringar, så återstår dock frågan om sättet, hvarpå
dessa fordringar af menniskan kunna uppfyllas. Frågan är
således icke längre om det praktiska förnuftets verklighet i
och för sig, utan för ett väsende, hos hvilket Kant förklarar
den moraliska lagen yttra sig såsom imperativ derföre att det
icke såsom förnuftigt väsende icke är rent, utan med behof
och sinnliga bestämningsgrunder behäftadt. Det är nu klart
att om menniskan kunde befrias från behof och sinnliga
bestämningsgrunder, så skulle hinderna för förnuftets renhet hos
henne vara undanröjda. Man har härvid först att fråga,
hvar-före alla sinnliga bestämningsgrunder anses stå i strid mot
förnuftet och upphäfva dess renhet. Skäletr härtill ligger i det
sinnliga medvetandets och innehållets oförenlighet med
förnuftet. Det sinnliga är nemligen alltigenom ett vexlande och
tillfälligt, det förnuftiga deremot allmängiltigt och nödvändigt.
Förnuftet, som i det vexlande och tillfälliga icke i någon
grad kan vara verkligt, måste således fordra det sinnligas
upphäfvande. Men då förnuftet såsom praktiskt icke utsträc-
ker sina fordringar utöfver det område, inom hvilket
menniskan är fri, så fordras blott det sinnligas upphäfvande såsom
bestämningsgrund. Såvida menniskan skall vara förnuftig, får
bon icke hafva någon annan bestämningsgrund än den
förnuftiga lagen. Men då nu menniskan, sålänge hon har några
sinnliga bestämningar, icke kan fullt frigöra sig från sinnliga
drifter och begär, och således icke heller från deras sinnliga
bestämningsgrunder, så följer att så länge en sinnlig
bestämning hos henne qvarslår, så är förnuftet icke hos henne, full—
Jcoqaligt rent. ; För att vinna fullkomlig renhet måste förnuftet
Upph$fva den ena sinnliga bestämningsgrunden efter den andra^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
