Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
LEGENDER OCII BERÄTTELSER
en sådan tro, ett sådant vetande, som en människa
går under? Skulle hon vara den enda utvalda bland
de tusen, som gjort det? Det var ju möjligt —
men hvarför just hon? Hon som kände lifvet så
litet, som visste så föga. Att hon ej ett ögonblick
blifvit varse, att det, hon så sveklöst litade sig till,
var det bräckligaste af det bräckliga, det flyktigaste
af det flyktiga, det mest förrädiska af det förrädiska ...
Att ingenting sårar så, att ingenting förpinar så till
slut som fördömelsen att älska, Var hennes känsla
hel och het och kräfvande — så mycket värre. Hvad
visste hon om hans, han som hon höll af? Man och
kvinna — alltid skulle de stå mot hvarandra, och
aldrig skulle de vara hvarandra lika.
En enda gång hade den aningen också vaknat
hos henne, fast dunkelt, väl bara framdrifven af den
älskandes lust att sarga sig själf med oroliga frågor,
för att ljufheten af deras besvarande skall drifva
visshetens lycka att springa så mycket hetare i
höjden. Den gången hade hon frågat honom:
»Farbror, säg — tror du, att Knut alltid skall
hålla af mig lika mycket som nu — alltid, alltid —
och lika mycket.. .?»
Men han hade svarat:
»Det skall han nog göra — en sådan bra
gosse som Knut. Det skall du alldeles säkert
tro på.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
