Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 LEGENDER OCII BERÄTTELSER
Småningom ingingo också dessa besök i bådas
deras naturligaste vanor. Ellen hade ofta sitt
handarbete med sig, och behöfde han arbeta, satt hon
och sydde tyst bredvid honom — små hvita
linne-plagg, som snart skulle få användning, omsorgsfullt
dolda nederst i påsen, då hon gick bort eller hem.
Och efteråt blef det ibland en tallrik frukt och ett
glas vin och förtroenden om Knut och framtiden ...
Rektorn visste om det hela och hade ingenting
att invända däremot. Förhållandet mellan de båda
kollegerna, som förut ej varit synnerligen hjärtligt,
blef genom denna mellanhand mera slutet. Fadern
närde en tyst tacksamhet till den andre, som genom
sin takt och klokhet förmått göra en svår stund för
honom mindre pinsam, än den kunde ha blifvit.
Så kom maj våren — dröjande, famlande mellan
regnkyla och de sommarblåaste himlars ljumma
solskensväder, men framme till sist. Nu sutto de ofta
ute i trädgården under kastanjerna, som slogo ut,
eller med alla rutorna öppnade i skrifrummets fönster.
Men med solen och vårens rika mognad kom
något nytt i Ellens väsen. Tankar kommo, undran,
en sällsam oro, som hon inte visste hvad den var.
»Hvad är det, Ellen?» kunde han fråga. Men
hon svarade alltid: »Å, ingenting, farbror. ..»
En kväll kom hon dock helt upprörd och nervös,
utan möjlighet att dölja det. Hon hade gått i träd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
