Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 227
den unge docentens filosofiföreläsningar, blefvo gripna
däraf, som bevittnade de ett af de sällsamma under,
legenderna tala om, då en eldslåga stannar öfver en
utvalds hufvud. Af dem som kände honom — de
voro ej många — fanns där de, som sade: »Så talar
bara en, som känner sig hålla på att gå under. Det
är en smärta bakom detta, som han håller på att
förblöda af och som han villar med ord ...» Men
detta sade de, därför att de aldrig sett det stilla
skimmer af hög lycka, som lyste kring hans panna
de nätter, han helt försjunken, borta från allt annat,
ensam vid lampan satt böjd öfver böckerna med
de stora vises tal och döde ödesbetvingares heliga
ord, medan en Buddhabild på arbetsbordet — en liten
siamesisk tingest af förgylldt och lackeradt trä —
med stirrande ögon och de uppvända handflatorna
lagda i knät, drömde sina ändlöshetsdrömmar buren
pä den fullkomliga insiktens utslagna lotuskrona.
För Adrian Hellner var också det lifsresultat,
han redan som ung kommit till, mer än en tillfällig
hållpunkt, som skulle öfverges, då krafterna att hålla
den sveko och nya erfarenheter satte den på prof.
Ty profvet kom: med faderns död och upptäckten
af, att den förmögenhet, han trott sig ha rätt att
grunda sin framtid på som af ekonomiska omsorger
lyckligt oberörd forskare, icke längre fanns att räkna
med. Brödbekymret, den påtagligt hårda kampen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
