Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
165
pipor. Han kunde höra tonerna genom den stilla
luften öfver kyrkogården, mellan hvars trädstammar
eftermiddagssolen låg in, spridande darrande
ljusfläckar på marken som guldslantar kastade vid ett
kungligt kröningståg, och där bara humlornas surr,
näst likt en sofvande kattas spinnande, fyllde de
runda, orörliga kronorna, hur så psalmen togs upp
och sjöngs till slut i släpig och enformig takt och hur
prästen började mässa framför altaret. Det var
kyrkoherden själf, det hörde han på rösten med
dess obeskrifligt värdiga, nästan nedlåtande tonfall
— ett sådant som bara den har, hvilken vet sig stå
på god fot med en inflytelserik hög herre och
be-trotts med att uträtta ett ärende på dennes vägnar
— då han lät tona öfver församlingens nedböjda
hufvud: »Helig, helig, helig är Herren Zebaot...»
Herren, Herren, ja — nu hade han allt ställt
till något riktigt fint!
Och han, Sven Nilsson, som kommit så
uppriktigt förtroendefullt, så riktigt verkligt med
hjärtlighet till hans möte... Så tacksam och ödmjuk,
som någon kunde begära, med en gåfva till på köpet,
som inte gafs alla dagar.
Och hur hade Herren Gud betett sig? Jo så,
att Sven Nilsson skulle skämmas att vara i hans
ställe, så Gud han var. Det skulle han. Det kunde
ingen resonera bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
