Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Skelettet i skrubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 285
ansikte, med det uttryck av förskräckelse som hade
präglat det, den morgon jag kördes bort från villan,
och jag tänkte också på Bibi Yanka. Här var något
gömt.
Otåligt fingrade jag på den stängda lilla
garde-robsdörren.
— Skall den öppnas? ropade Benny, det är
ingenting — den är ju tunn som papper.
Och han gjorde några tryckningar och hemliga
manipulationer, en smäll hördes, och den marmorerade
dörren flög upp, medförande en liten sky av damm.
Endast i en furstlig villa kan man kalla det vi
sågo in i, för en skrubb. Det var ett rum,
fullständigt tomt, fyra meter i kvadrat, och med ljus från
ett fönster åt parken. När luckorna slagits upp, visade
sig golvet vara indelat i en massa svarta och vita
rutor, och Solschinsky började förtvivlad att räkna
hit och dit under det han mumlade:
— Fönstret har galler — det ser ut som ett fängelse,
en cell, det var det han menade med »tornet...» Men
hur stod sist? »Slutsumman blir alltid densamma som
ursprungstalet minus ett.» Det vill säga sju. Och sju
skulle visa vår schackbräda — sju, sju,. — ha, nu
har jag det, här är åt alla väggarna femtiosju
schackrutor, vilket vill säga sju bräden — om jag nu räknar
från mittellinjen, den tjugunionde rutan, rakt ut sju
rutor — nej, det går icke!
Han hade lagt sig på knä och stirrade som förstenad
på marmorkvadraterna.
Vi stodo tysta, bleka och trötta och sågo ned på
den underliga gubbgestalten, vilken i snöfallets gråljus
liknade en skulptur i granit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
