Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. En flaska mjölk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 henning berger
Kära Benny, som jag ej heller vet, vern det är, jag
kan ej besvara din fråga.
Och nu luktar det karbol!
Jag småler mot min bordskamrat, som ler
spökaktigt tillbaka. Egentligen har han goda ögon, ett
par vackra förbrytarögon, bruna med små prickar i
— det finns en sten, som förr i tiden användes i
broscher, min mor hade en, vilken ser u.t som Bennys
pupiller — och hans fräknar, hans blonda hår är den
fallna ängelns. Han borde ha ett litet bockskägg.
Jag är säker på, att icke mina ögon äro bättre än
hans.
— Vem är du själv? säger jag.
Då tystnar pianot. Det tystnar plötsligt med ett
samtidigt klaffsmällande, och i denna tystnad hörde
jag sorlet från hela källaren som ur en jättelik bikupa.
Men marschens oväntade upphörande hade till
följd, att på engång alla ansikten i gula salen vändes
• mot oss.
Vilka ansikten!
En del voro blott vita fläckar med svarta prickar,
andra, de närmaste, sågo ut som lupuspatienters.
— Nu händer det något, viskade Benny, gör då
som jag.
Jag såg att han, som satt i själva pianovrån, lagt
ena armen bakom instrumentet. Han fortsatte:
— Följ mig.
Det hade blivit gradvis tystare framför oss. En
efter en teg, och hastigt bredde sig stumhet i salen.
Denna tystnad lockade gästerna utifrån fram i
dörröppningen, där de snart trängdes i en myllrande
huvudklunga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
