Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Äventyret börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 93
Jag vet ej vad det var för en bestämmande
ingivelse som i denna stund grep mig, jag hade intet
olovligt gjort och var en fri man under beskydd av
mitt konsulat, jag skulle kunna strax förklara vad
som möjligen kunde förefalla dunkelt i min ogenerade
uppenbarelse, och jag hade ännu pengar nog att
hjälpa mig fram till närmaste stad. Men med ens
föll en onaturlig skrämsel över mig, en sjuklig rädsla,
ärvd och mig delaktig sedan barndomen, för
omgivningen, för tillvaron, för det ofattliga och för själva
livet. Jag darrade i hela kroppen så jag knappt kunde
hålla den tunga flaskan, och under inflytande av en
starkare vilja än min egen öppnade jag skåpdörren
och kröp in. I detsamma sträcktes en liten behandskad
hand ut och stängde den — jag hörde låsets
kolvsmäll två gånger och hur nyckeln drogs ur under det
att de fina guldarmbanden sakta klingade mot
varandra.
En parfymerad andedräkt slog ljum in mot mitt
ansikte och i mörkret viskade dansösens stämma:
— Gå på tå — kom!
Den lilla varma handen klämde min nervöst.
I skåpet hängde, såvitt jag kunde famlande känna,
några långa siden- och plyschplagg, förmodligen
kappor. Det var således ett klädskåp eller en garderob,
i stället för en silverskänk med hyllor. — Men, nej,
det var icke heller det. Det var en maskerad
genomgång, och kvinnan öppnade en med svart kläde
överdragen dörr — en sådan man ser i postkontorens
samtalsskåp för statstelefonerna — som insläppte en
blekgrå dager. Vad jag tagit för dräkter, visade sig
vara ett helt system av ljuddämpande gardiner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
