Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jolin claudius’ Äventyr
17
— Kom nu, ropade han hest. — Kan du bära
honom ensam?
Jag blev med ens så att säga klarvaken. Ja, jag
hade icke på många år känt en livsspänning liknande
denna. Det var andra gången objektsformen för det
viktiga personliga pronominet han dallrade i luften.
Ovillkorligt tog jag ett fastare tag i min ofarliga
revolver.
Och nu var det som om syn- och hörsel ytterligare
skärptes. Jag hörde den dolda medspelarens stämma
viska något om »att hade han burit aset upp hit ensam,
kunde han nog också få det på sin plats», och jag såg,
att vad jag trott vara ett träd, i själva verket närmast
liknade en galge — en påle med dèn betecknande
tvärbjälken, från vilken ett rep med en otäck ögla
hängde ned.
Föremålets art fick sin bekräftelse i nästa minut på
ett fruktansvärt sätt. Mannen på klippan böjde sig
ned och hjälpte sin osynlige kamrat hala upp något.
Därvid kom lyktan att belysa gruppen tydligare, och nu
såg jag båda karlarna resa sig, bärande en man i
uniform — en medvetslös eller ett lik.
Säkerligen det senare, ty kroppen var styv och
oböjlig, och de läto den handlöst falla ned på marken.
Men nu vände sig hjärtat i bröstet på mig, och håren
under min resmössa fingo sensationen av ett kolsyrad
huvudbad — med otrolig färdighet, som hade de varit
till yrket bödelsdrängar, var huvudet inpassat i snaran,
knuten åtstramad och gestalten hissad upp ungefär
en meter från jorden, varpå repet slagits några gånger
om pålen och fästs med en vanlig sjömansögla.
Jag1 kan icke beskriva mina känslor under denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
