| I:346 |
Om de behag, hvarmed din ungdom prålar,
Du i en bild af skönhet vill beskåda,
Så hör, hvad dig min egen dom vill båda,
Och märk de penseldrag, som här jag målar.
Ditt anlet klart som purpurrosen strimmar,
Och barmens snö med Cypris täflan bjuder.
Din glans så mägtigt för dess öga glimmar,
Att sjelf af en odödlig harm hon sjuder.
Af dina ögonbryn sig tvenne bågar
Har Amor bildat, han, som kärlek sänder.
Dock nedanför, utaf den blick som lågar,
Han såras sjelf och sig i trånad tänder.
En monarkinna öfver dessa ställen,
Du själens lugn ur våra hjertan tager.
Lik en magnet hvart bröst du till dig drager,
En ädelsten, stolt blänkande på hällen.
Jag med ett drag din skönhets skimmer målar:
En himmel strålande, en sol, en stjerna.
Du är min gudom, himlaburna tärna,
Och lik Aurora i sin prakt du prålar.
