| I:262 |
Hvar är mitt hem? Så i min längtans smärta
Jag sjöng och flög till lifvets barndoms dal.
Här, tänkte jag, mitt djupt förblödda hjerta,
Får du dig hvila ut från alla qval.
Bland dessa minnen, som i löfven susa,
Och dessa morgonstrålar, som förtjusa,
Visst är ditt rätta hem. O säj! o säj!
Då suckade mitt arma hjerta: Nej!
Ack nej, ack nej! Der är det ej.
Hvar är det då? På bergens höga spetsar,
Der äran rest sin stolta kungastol,
Der ibland purpurskyar örnen kretsar
I strålarne af dagens gyllne sol.
Der för hvar flägt, som ifrån ofvan röjes,
Den höga cederns krona vördsamt böjes.
Är der ditt rätta hem? O säj! o säj!
Då suckade mitt arma hjerta: Nej
Ack nej, ack nej! Der är det ej.
Hvar är det då? Vid bergets fot kan hända.
Jag spränger mig dit in med jättehand.
Der månens silfver, solens guld förblända
I skiftningen af diamanters brand.
Der vägen är en gyllne krönings-bana,
Och vid hvart fjät sig nya under dana.
Är der ditt rätta hem? O säj! o säj!
Då suckade mitt arma hjerta: Nej!
Ack nej! ack nej! Der är det ej.
| I:263 |
Nå väl, ett land jag ännu vet, der hänger
Så frukt som blomma bredevid hvar ann.
Der kysses allt, som upp i dagen tränger,
Der endast njutas, endast älskas kan.
Der natt och dag, ett enda kärligt möte.
Hvar annan sluta i sitt varma sköte.
Är der ditt rätta hem? O säj! o säj!
Då suckade mitt arma hjerta: Nej!
Ack nej! ack nej! Der är det ej.
Då sjönk jag till ett stoft, en vissnad stängel;
I djupet andelös och död jag låg.
Från himmelen då kom en vingad engel
Och som en vårsol ned uppå mig såg.
En eld det kalla hjertat åter tände,
Han tog mig i sin famn, mitt hem jag kände.
Der ofvan skyn och ofvan stjernorna,
Der är mitt rätta hem, i himlarna.
Ack ja, ack ja! Der är det, ja!
