Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Aning och sympati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlusten. Han tyckte sig se sin gamle far, som vinkade
honom till sig på andra sidan en grön strand och i
detta ändamål utkastade ett stort vasstrå, hvarpå Sonen
skulle simma öfver. Detta hade äfven lyckats till en del.
Men, när han kommit midt på sjön, hade det blifvit så
mörkt kring honom, att han ej längre kunde se land, då
han i sömnen börjat ropa och derefter vaknat? – »Drömmar
försvinna som strömmar,» genmälte jag, »och man
lägger ofta större vigt derpå, än man borde. Men hvad är
det för en bok, ni läser, min unge vän?» Han framräckte
henne. Det var Goethes Wilhelm Meister. – »Jag läste
just nu denne författares berättelse om den lilla Miginon,
dess död och hegrafvning, och satt och önskade mig få dö
i min ungdom och under en lika så huld och upprigtig
saknad; som denna.» – »Slå bort från er dessa barnsliga
griller. Hör och se, huru lifvet med fulla toner brusar i
trädens kronor, klingar der uppe i höjden och leker vid
edra fötter i en hel verld af rosor och grönska! Skulle ni
då allena förblifva liknöjd och önska er nedmyllad tre
alnar under jorden, i mörker och förruttnelse? Ni har först
nu börjat lefva. Det återstår att äfven uppfatta lifvet. Det
är också en skola, som vi alla böra genomgå.» – »Visserligen,»
svarade han; »men hvad är lifvet här nere? Månne
det förtjenar allt det fjesk, vi påkosta det samma, alla de
ansträngningar, mödor och sjelfskapade plågor, vi pålägga
oss för dess bibehållande? Det är ju ändå så kort.» –
»Läsningen af Mignons historia, ser jag, har ledt er på
dessa sorgliga betraktelser. Slit er derifrån och följ med mig.
Är det ej vackert der borta på ängen? Än der längre fram
i skogsdungen? Tag nu beskedligt farväl af de tysta
hviloställena och låt gladare utsigter upplifva edra känslor.» –
Han teg, såg ned och yttrade efter en stund: »Men,
när jag dör en gång, skulle jag ändå bra gerna vilja ha
min graf der borta bredvid min fader.» – »Hvem hindrar
detta, om ni ej ernar se Amerika, Caput bonæ spei eller
Grönlands hvalfiskar. Kom nu och gör mig sällskap.» –
»Men säg mig,» sade han, i det vi vandrade genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
