Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afbida undfägnaden. Till yttermera visso och bekräftelse
på anmaningen lade gubben sin käpp bredvid honom till
tecken, att dit fingo hans aptits svallvågor gå, men icke
längre.
Måltiden skulle nu taga sin begynnelse. Prosten blottade
sitt hufvud och hopknäppte händerna, hvilket efterföljdes
af de öfriga. Han läste sjelf till bords, hvarefter
en psalmvers sjöngs. Lugn som en spegel låg sjön; samma
lugn hvilade på allas anleten. Öfver vattnet spridde solen
sina varma och lifgifvande strålar; samma förklaringssken
utbredde sig öfver den samlade skaran. Intet löf prasslade
i träden, blott ett och annat i kronorna. Samma stillhet
herskade i den bedjande ringen. Man varseblef endast
ögonens blinkande, läpparnes rörelser och röstens lätta in-
och utandande af luften. Som ett rökelsedoft uppsteg från
blomster och hallonbuskar välluktande ångor. Öfver hjessorna
höjde sig den blå himladômen, der solen brann i sin
middagshöjd och speglade sig i haf och sjöar, floder och
källor, i blomsterkalkar och glada menniskoögon. Kring
ön hade sommaren utlagt den gröna tapeten, sirad med
mångfaldigt omvexlande rosor i ett skiftande färgspel. Här
hade borstnejlikor samlat sin i en röd krans, det hängde
den enkla nyponblomman på sin taggiga qvist, än blek som
en statsdam, än rosenröd som en landtflicka. Öfver hennes
hufvud utbredde berberisen sina åt solsidan halft rodnande,
men ännu omogna, klasar. Prostens blickar voro vända
mot höjden och liksom uttalade det saliga mål, de sökte
och en gång hoppades att uppnå.
Vid gubbens anblick uppsteg ur Gretas innersta en
tyst, men brinnande bön för den älskade, gråhårige
fosterfadren. Hon kallade till baka de flydda åren, hvad hon
fordom varit och i hvilket lyckligt läge hon nu befann
sig. Hon erinrade sig sina föräldrar och hur fattigt och
armt hennes lif blifvit, om ej gubben upptagit henne till
sitt fosterbarn. I detta ögonblick framstälde sig för
inbillningen hela hennes försvunna barndom: den ringa koja,
som sett henne födas; de hulda föräldrarnes outtröttliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
