Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett annat midt i viken. Det förnöjde henne att låta dessa
återsvar leka med hennes toner, hvarvid hon mellan hvarje
ackord lyssnade och smålog. Till det först omnämda berget
hörde jemväl den egenheten, att, när solen derpå kastade
sina aftonstrålar, bildade det för ögat mellan asp, rönn och
hasselträd en menniskofigur, insvept i sin gröna, vidt
omfattande mantel. För att fullkomna synvillan hade den forne
egaren låtit i klippspetsen uthugga ett qvinnoansigte. Gick
man på sidan af berget, uppslingrade sig en gångstig till
höjden, ofvanpå hvilken en slät gräsplan utbredde sin rika
matta, som egde midt uti en källa, hvars späda rännil
genom en uthuggning ledde sig ned och förenades med den
språksamma bäcken.
Paulina återtog sitt instrument och började efter några
löpningar att spela och sjunga den bekanta visan: »Jag
väntar dig.» Knappast hade hon, slutat den första versen,
förrän ett mildt ocb melodiöst återsvar af en flöjt klang
henne från bergshöjden till mötes. Hon blef förskräckt,
men satt dock stilla i förväntan att få höra fortsättningen.
Men allt var åter tyst. Hon började då den andra versen,
oviss, om ej hennes inbillning gycklat med hennes sinnen.
Efter dess slut hördes å nyo samma efterklang. Hon
fattade i största hast sin luta och skyndade till ett på sidan
stående tempel för att derifrån medtaga sin schal och sin
sykorg, sedan nedstiga i den grönmålade båten och sjövägen
begifva sig hem, en rymd af blott några hundra alnar
eller litet deröfver. Under det hon sysselsatte sig med att
hopplocka sina småsaker, fingerborgen, stålsaxen med sina
förgylda ritningar, den lilla nålboken, hvari en förgät-mig-ej,
ett minne af Julius, låg förvarad, det snöhvita nystanet
med sin nummer på den röda, i toppen fästa lappen,
kom hon händelsevis att kasta ögonen i en reflexionsspegel,
hvilken sommartiden var uppsatt i templet och
vände glaset mot sjön. Med förvåning skådar hon deri en
henne alldeles okänd, som hon kunde tycka, tjughårig
yngling, med lockar ljusa som sommarskyar, lätt fallande kring
kragen af en himmelsblå rock, och med ett par spelande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
