| I:395 |
Och böljan, hon satt på vattnets rand
Och gret i den månijusa qväll.
Då kom en hoppande tärna till strand
Och sjöng från den skummiga häll:
»Hvem är det der ute, som jemrar sig så?» --
»En hafsbölja blå.» --
»Hvad är, som som dig ängslar? Berätta det då!» --
»Jo, aldrig mig unnas i ögat en blund.
Jemt fäkta och flyga jag skall,
Än längst ut åt hafvet, än in i dess sund
Att skura klippa och hall.
Som tjenstflicka jagas jag tidigt och sent
Mitt golf hålla rent.
Att hvila från arbetet är mig förment.»
»Knappt solen på skyfästet börjat sitt lopp,
Förrn Vestan, den näbbiga dräng,
Mig ropar: »Nå flicka, ur bädden stig opp!
Fort ut till din syssla i fläng!»
I blinken jag tvingas, i trots af mitt knot,
Som rullande klot
Att tumla de fredliga stränderna mot.»
»Så nalkas mig Östan med blossande kind
Och skriker: »Hvi dväljes du här?
Bort med dig till hafs i den pipande vind,
Tror du, man får latas så der?»
Jag skyndar; men knappast jag hunnit från strand,
| I:396 |
»Ack, hivad jag beklagar ditt öde! Hos mig
Långt lättare tjenst du skall få.
Ej jagas du der utaf vindarnes krig
Långt ut i det ändlösa blå,
I byttan stig in och mig följ till mitt hus
Från storm och från sus.
Tryggt skall du få bo bland de glittrande ljus.«
»Der har jag en smådräng i purpurröd skrud,
Som dansar beständigt omkring.
Han länge sig önskat en svallande brud
Få fästa med gyllene ring.
Ditt öga skall vinka den längtande tröst,
Din klingande röst
Förtjusa hans ömma, hans lågande bröst.» --
Och ned lades böljan i brudsäng af stål,
Då nalkas en yngling dess bädd:
»O flicka, o flicka, hur skönt är vårt mål,
O var för din fästman ej rädd!» --
Kring henne han slingrar sin flammande arm
Och trycker sin barm
Mot hennes, den skälfvande, eldig och varm.
»Din kyss är förfärlig! O släpp mig, jag ber!
Af brinnande lågan jag dör.» --
»Nej aldrig, min brud, jag nu släpper dig mer,
Min är dn för evigt och mig dn tillhör.» --
Nu kyssarne spraka på kind och på mund.
Ännu en sekund,
Och knutet är eldens och vattnets förbund.
