Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tal, hållet i Haga park en Juli-afton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så låg han, mine bröder, då det hände sig, att ett, tu, tre,
Kom den fagra skogens gudinna
Med sina tärnor hit ner
Att, liksom vi, låta tiden förrinna
Här i det gröna, der törnrosen ler.
Då fick hon skåda den långe man,
Hur han i gräset snarkande låg
Med bena kors om hvar ann
Och lät som en skorrande såg.
En hungrig korp på hans fot
Nickade kring sig, så kolsvart som sot.
Till baka hon steg,
När Lunkentus’ öga det ena uppbleg.
»Hu! jag blir rädd!»
Skrek skogsgudinnans tärna och häpen hon lade
Florshatten neder på renmossans bädd.
»Tok lilla!» skogsgudinnan sade,
»Ser du, han sofrer ju än!
»Har du då glömt, kära vän,
»Att du är lätt som en ilade hind?
»Vingar vi bära som flygande vind.
»Blifven ej rädda, I skogstärnor små!
»Låtom oss gå
»För att beskåda den sofvande karl.
»Kors! hur han anden med pustande drar!
»Kors! hvilken hisklig barbar!
»Hjertat det hörs som en salsklocka gå. –
»Varen ej rädda! Se så! stigen på,
»Tyst, tyst, uppå tå!»
De framstego, runkade på sina små hufvud och
betraktade den långe mannen. Då tilldrog det sig, att
En ekon, följande med som passopp,
Hoppade neder och hoppade opp,
Opp uppå Lunkentus’ kropp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
