Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 2 - Djurgården den första Maj - Andra taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andra taflan.
Föreställer yttersta udden af Djurgården. Vintren, en tolf
alnars hög isgubbe, går och ruskar på sig mellan träden.
En hvit, kall blod dryper från hans naglar. Ögonen rinna.
Håret är slokigt. Krokig, andetruten och sorgsen lutar han
sig mot en tak-is. Han är åtföljd af tjutande ulfvar och
qvittrande talgoxar. Slutligen nedsätter han sig på en
klippa, och talar:
Min tid är då all. Ögonen äro blefna mörka och förbländade
af solens strålar. Mitt välde är lyktadt. Lunder och skogar
äro mig upproriska. Förgäfves kämpa nordanstormarne längre
för mitt välde. De hafva mot klipporna och skogstopparne
afnött sina vingar. Vågorna börja redan sönderbryta sina
stängsel. Ekarne hafva bortkastat mina skänker, granarne
de hvita mantlarne, bäckarne sina silfverpansar och tallarne
de hvita lakanen. Den snöfrätande solen har förtärt mina
borgar. Mitt timglas är utrunnet. Nordanstorm! sjung ännu en
gång, att den gamle må fröjdas af minnesvärda bragder, innan
han går till sin hvila.
NORDANSTORMEN (sjunger).
När sommarn bortgick, stolt sig hösten stälde
På tronen, der mot hällen vågen for,
Der molnen drefvo pipande och fälde
För himlens öga dunklets tjocka for,
Der regnets skurar ängens tufvor dränkte
Och sjelfva klippan uti djupen sänkte.
Då flydde svanarna långt hän från Norden,
Och svalan sjönk i hafvets mörka grund.
Re’n sommarns klädnad rifven var från jorden,
Och hvarje ros insöfd i dödens blund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
