Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 1 - N:o 3. Skönhetslinier tecknade på en klippa nära Brunsvikens strand, vid åsynen af en englaskön, badande flicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tempeljungfrun Venus. Vid din anblick stanna de på hvalfvet
i ordnade körer. Din invigningstimma slår. Skogen
kring Brunsviken är som ett skönt, grönskande sidenomhänge
kring den brudbädd, dit du skall nedgå. Nu rör
du din fot, rädd blickar du ännu en gång omkring dig.
Nu försvinner solen, sista kuku-ropet höres i Haga, vinden
rullar ut vågen, hviskande böjer sig vassen, blommorna
fyllas med perlor, längtande utsträcker du armarne mot
böljan, och i en blick gömmer du de blottade formerna i
dess famn. Vattnet ringlar sig omkring dig och smeker
din tjusande bild.
Sköna svan på den gungande ytan! Täcka Anadyomene
på den sälla, glittrande planen! Har böljan ett hjerta, hur
mäktigt skall det ej slå mot ditt eget hjerta i denna stund!
Hon famnar dig, hon kysser dig, hon brinner i eldslågor.
Ditt buckliga hår flyter som en morgondimma öfver sjön,
beglänst och genombrutet af vesterns aftonrodnad. Hur tätt
sluter sig ej vattnet omkring dig; det darrar och skälfver
af trånad. Der upp-porlar en bläddra från bottnen. Var det
en suck från de fängslade andarne i djupet? Sköna flicka!
hvilken salighet ingifver du mig icke, och likväl måste jag
gråta vid din åsyn. Vet du väl hvarföre? Ack! der du nu
står, hur liknar du icke en vattenros, som under blomningstiden
prunkande höjer sig öfver ytan; men vid sitt förvissnande åter
sänker sig ned under böljan. Ljufva, men sorgliga öde! Rosor
och tårar äro eder lott, I jordens tärnor. Vore jag deruppe
i skyn – jag toge dig med mig på ett gullmoln, förde dig
genom millioner solhaf, tills jag slutligen stode med dig
bland kerubernas skaror. Harporna skulle vid din anblick tystna,
från Herren skulle en suck uppgå, hvilken i ögnablicket framblänkte
till ett grönskande Eden, till en skön för dig skapad verld. Ja!
Om du uppsväfvade med mig, jag skulle få solen att hejdas i sin
fart och den vandrande månen att stanna öfver din hjessa. Förtärande
och dock ånyo lifgifvande gestalt! Är du en dödlig? Häftigt andande,
håller du handen på bröstet och blickar mot himlen. Ser du någon
snöhvit, sväfvande dufva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
