Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 1 - N:o 2. Tal, hållet i stormasten på skeppet Hilarius Bonvivant vid redden af Drottningholm, under vimplars fläkt, vågors sqvalp och de sköna fröknars tripp tripp i Floras park. Klingar behagligt vid fylda glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bacchi kanonmynning. Hej! ut med honom, plang! Der
ligger han och simmar, en ensam, öfvergifven sälle på vågen,
gungar och flyter af och an. – Ha! Se hur det fräser och
pöser! Hit med glasen. Drottningholms skål. Hurra!
Vi ha seglat ett godt stycke i dag. Friskt gick det
äfyen, som till en bal. Småningom försvann Riddarholmen.
Vi sågo efter oss i spåren den frasande ångbåten, ilande,
liksom en korporal med sin rapport, till bestamd ort. Dess
anblick var ej oäfven. Der prunkade herrar med gula
nankinsrockar och kikare, fruntimmer med röda ridikyler
och blå solskärmar. På sidorna arbetade roddaregummor i
sina båtar, liknande afundsjuka sjötroll, som uppstiga ur
vågorna. Der lopp Owen på relingen af ångbåten, der satt
en landtprest med förgyld krycka och sin frus kostbara,
nyss köpta, sjal i handen. Der glammade en hjulbent kamrer,
förtäljde roliga historier, och narrade sällskapet att skratta.
Der glänste ett matknyte, der tittade en riksgäldskommissarie
ur kajutan, med en mops på armen och en tandpetare i venstra
handen, der nös en, der nös två, der bugade sig den tredje
och sade prosit, under det att en värdshusnymf nickade åt
flickorna på Ekensberg. – Men ångbåten framrann snart ifrån
oss. Vi seglade ensamma. Friskt lopp farkosten. Vid Hessingen
helsade man oss med kanonskott. Till venster på höjden glimmade
Coldinu-ordens standar. I skogen sjöng en gesäll. Snart höjde
sig Kongshatt ur böljorna. En vedskuta knarkade under motvind.
Vädret fläktade skönt. Morgonrodnan förgylde spåren, sken
på snusdosan och hängde sitt släp likt en sväfvande eldslåga
öfver skogarne. Vi höjde en sång: Solen glimmar blank
och trind. Allt stod som ett Eden framför oss; Drottningholm
började synas. Alla bygnader åtetspeglade sig i vågen. Klockan
slog 7 i tornet. – Vaktmäsbren sprang barhufvad öfver gården,
efter kom en jungfru med två dinglande ålar, båten stod vid bryggan,
vinden bugtade ännu en gång seglen, tog se’n farväl. – Nu äro vi
här; här är Drottningholm, här är du, här är jag, här äro vi alla;
och ergo, eller hur, den sanningen kan ej nog genom sigill bestyrkas, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
