Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Damen med blå slöjan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu inte tala om Strömmens kolpråmar, Ålandsskutor
och skärgårdsbåtar flögo förbi notariens ögon som
ett rörligt panorama. Redan vid »Blåsut» syntes
Djurgårdsfärjan ganska nära, där den bred och trygg
paddlade fram, och Måsen följde i dess kölvatten.
Nästan samtidigt lade de till vid Allmänna gränd.
Notarien tackade och hoppade i land. Och nu dök
åter calabreserhatten upp för hans förtjusta blickar
och det till på köpet på ganska nära håll.
Revisorn hade varit en af de första att stiga i land
och nu gick han makligt upp åt gränden, synbarligen
utan att ha någon aning om motorbåten och dess
passagerare. Notarien följde honom hack i häl,
mumlande för sig själf: — Nu skulle det vara rent af
onaturligt, om han undgick mig.
Revisorn gaf sig god tid. Ungefär midt i gränden
ställde han sig med händerna på ryggen att läsa en
på ett plank uppklistrad affisch. Nu gick notarien fram,
slog honom på axeln och utbrast i triumferande ton:
— Nu har jag dig och nu är det du som betalar
middagen.
— Därom torde meningarna vara delade, svarade
revisorn, i det han öfverraskad vände sig om,
tilläggande. Hur f-n har du så hastigt kommit hit?
— Jag har flugit, svarade notarien skrattande.
Men då de nu stodo ansikte mot ansikte och revisorn
strök calabreserhatten på nacken, förstummades
hastigt skrattet. Rösten var Jakobs röst men händerna
voro Esaus händer!
Notarien stod där och stirrade på sitt med så
mycken möda upphunna villebråd och, ju mer han
stirrade, dess mera utplånades den triumferande minen
i hans ansikte för att aflösas af »eftertankens kranka
blekhet». Slutligen utbrast han i nedslagen ton:
— Per Nobel! — — — —
— Jo, ditåt lutar det, min gosse. Du påstod så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
