Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 8. Konfiskerandet af abolitionistskrifter 1835; kongressdebatt om Arkansas; andra seminolkriget 1835; Armistadaffären 1839; missnöje med England; »Creolen» 1841; mr Giddings i kongressen; kongressscener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt skulle hänskjutas till presidentens afgörande. Creekerna samtyckte till att
seminolerna skulle få bo å det för de förra reserverade landområdet och att ingen
oförrätt skulle vederfaras dem. Men ej väl hade seminolerna hunnit bosätta sig
här, förr än creekerna gjorde anspråk på alla från Staterna undanflydda såsom
sina slafvar. Seminolerna klagade för presidenten och flyktingarna sökte skydd å
Fort Gibson. Svaret blef, att dessa senare voro berättigade till sin frihet, men att
presidenten dock ej kunde ingripa; de borde därför återvända till sina byar.
Under någon tid fingo de också vara i fred. Men en slafhandlare begaf sig
till creekindianerna och erbjöd dem 100 dollars för hvarje åt honom öfverlämnad
flykting. Creekerna inföllo nu i seminolernas byar och togo en mängd flyktingar,
hvilka ofördröjligen sändes till New-Orleans att säljas. Efter en kort strid mot
sina trolösa rasfränder bröto emellertid seminolerna upp och begåfvo sig till Mexiko,
där de ändtligen i fred kunde uppbygga sina hyddor.
Men den behandling de rönt af invånare och myndigheter i Florida, Georgien,
Alabama samt af Förenta Staternas regering utgör en af de mörkaste punkterna
i denna tids historia.
År 1839 tilldrog sig en händelse som väckte mycken uppmärksamhet äfven
utom Amerika.
Ett skepp, förande portugisisk flagg, hade emot alla nationers lagar stulit en
mängd negrer från Afrikas kust samt under en natt insmugglat dem till Kuba, där
de såldes såsom slafvar. Härifrån skulle de ombord å spanska skeppet Armistad,
hvars båda ägare, don José Ruiz och don Pedro Montez, själfva ledde företaget,
föras till någon annan spansk ö i Västindien. När skeppet hunnit tre dagsresor
från Havanna, reste sig negrerna under anförande af Cinque, en modig, kraftig
ung afrikan samt dödade kaptenen och hela besättningen utom Ruiz och Montez.
Dessa befallde de att ändra kurs och styra skeppet till Afrika. Men då negrerna
intet förstodo af navigering, märkte de ej, att de båda spanjorerna i stället styrde
mot Nord-Amerika. Helt nära Förenta Staternas kust uppbringades skeppet och
fördes till New London, Konnektikut, af en löjtnant Gednev, befälhafvare å briggen
Washington. Här sattes negrerna i fängelse, och nu gjorde de båda spanjorerna
sin rätt gällande, förklarande, att afrikanerna voro deras slafvar. Spanske ministern
begärde dessutom af Förenta Staternas president, alt de skulle utlämnas för att
återföras till Havanna och dömas för sjöröfveri och mord. Saken hänsköts till
Konnektikuts domstol, och för den händelse denna skulle fälla dom till förmån för
de spanske röfvarne, beordrade presidenten van Buren ett skepp att vara redo att
föra slafTångarne till Havanna.
Men domstolen fällde det utslaget, alt Ruiz’ och Montez’ papper voro
förfalskade, att negrerna voro infödda afrikaner, olagligt importerade samt att de
således icke voro slafvar, utan enligt fördraget af är 1819 skulle återsändas till
Afrika.
Från statens domstol gick emellertid saken till Förenta Staternas Högsta
domstol.
Dessa transaktioner hade på det lifiigaste intresserat hela folket för frågan,
och meningarna voro pro och contra, allt efter som hvar och en var för eller
emot själfva slafsystemet.
Men hvem skulle i Högsta domstolen försvara dessa stackars utstötta
människor — okunniga, fattiga, föraklade — hvilkas enda brott var, att de energiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
