Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 5. Interiörer ur slaflifvet i Södern på 1830—40-talet; behandling af husslafvar; plantageslafvar: arbete, föda, bostäder, beklädnad, straff; rymmare; slafannonser; en slafauktion; slafsystemet; prästerligt godkännande däraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett enda sår. Men kärleken till frihet kunde ej kväfvas af kroppsliga plågor; som
ett sista botemedel piskades hon flera gånger med små mellanstunder; omkring
hennes hals fästes en tung järnkedja med tre stora nedhängande spetsar, och for
att >märka» henne, i fall hon ändå försökte fly, utslogs en firamtand. Detta skedde
i en familj, där husmodem dagligen läste bibeln och omtalades såsom en
välgörande kvinna, god emot de fattiga. Och dock såg hon denna lidande slafvinna
med blödande rygg och järnkedja om sin hals dagligen sitta och sy åt henne,
utan att en känsla af barmhärtighet någonsin vaknade i hennes sinne.
En mycket intelligent slaf, som trånade efter frihet, gjorde äfvenledes
upprepade försök att fly. För hvarje gång straffades han allt strängare. En gång
blef han vid händerna upphängd i ett träd och piskad, tills hela hans rygg var en
blodig massa. Under flera veckor upprepades denna bestraffning många gånger, och
han belädes med tunga bojor under arbetet. Han lyckades dock åter att fly och
höll sig länge dold i skogarne. Till slut greps han ånyo och sändes nu i fängelse.
Här piskades han på det mest upprörande sätt och inspärrades i ett hål, så fullt
af orenlighet, att hans herre, som en gång såg om honom, förklarade, att stanken
var nog att döda en människa. Slafven måste förblifva där under många veckor,
ständigt misshandlad och nästan svulten till döds. När han utsläpptes, var han,
nyss kraftig och stark, bruten för alltid.
Hans herre var en allmänt aktad och inflytelserik medborgare i Syd-Karolina;
hans hjälpsamhet och vänlighet mot sina likar hade nästan blifvit till ett ordstäf.
En annan slaf blef skild från sin hustru endast på grund af att det så
behagade hans herre. Han begaf sig då till den plantage, dit hon blifvit sänd. Hans
mening var ej att rymma, endast att återse henne. Något annat fel lades honom
ej heller till last. Men för detta sattes han i stocken under sex veckor; hvarje vecka
erhöll han femtio piskrapp och ej mer föda, än som nätt och jämt uppehöll hans
lif. När strafftiden var slut, fick han ej återvända till sin hustru. Hans herre,
som själf var make och fader, var döf för hans böner att återfå sin hustru —
han lofvade då i allt vara trogen tjänare. Slafven såldes till en långt aflägsen
plantage och fick aldrig mera återse de sina.
En ung kvinna, omkring aderton år, hade yppat något nedsättande drag om
sin unge herre. Hon hotades med straff, men förklarade, att hon endast sagt
sanningen. Det beslöts då, att hon skulle sändas till tukthuset i Charleston.
Fåfängt bad hon om förbarmande, mindre af rädsla för plågorna än af blygsel
att naken prisgifvas åt råa bödlar. Hon förklarade för mig, att hon hellre ville dö.
När intet annat medel till räddning fanns, flydde hon. Efter några få veckor greps
hon af tvenne slafägare i ett öde hus, och som det var sent på aftonen, beslöto
de att stanna där natten öfver. Hvilken omänsklig behandling, som nu öfvergick
henne, har aldrig kommit i dagen. De bundo henne med rep fast vid sina egna
kroppar och i tro, att de voro säkra om sitt byte, föllo de uttröttade i djup sömn.
Men den förtviflade flickan sof ej; hon lyckades befria sig från sina band och
flydde åter ut i skogarne. Efter några dagar upptäcktes hon i en förfallen koja,
döende af en häftig feber. Hennes moder tilläts då att gå till henne, men hann
endast se sitt barns sista dödsryckningar.
En af mina vänner i Syd-Karolina, hustru till en slafägare och liksom jag
gripen af fasa och sorg öfver slafveriets hopplösa elände, berättade mig en dag
följande tilldragelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
