Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Slafveriet i Amerika under de 200 första åren från dess införande - 1. Slafveriets införande i Amerika 1G20; aristokratemigranter i Virginien; slafpatroner, hvita tjänare och negrer; Virginiens slaflagar; slafveriet uppmuntradt af England; slafveriet i Syd-Karolina; skillnaden mellan Söderns slafpatroner och Nordens farmare; slafveriet en klimatfråga; Syd-Karolinas slaflagar; det engelsk-amerikanska slafveriet grymmare än hos någon annan nation; Georgien; Maryland; Delaware; Pennsylvanien; New Jersey; Massachusetts; slafveriet en mild form i Nya England; första rösterna mot slafveriet; Thomas Jefferson; slafveriet och själfständighetsförklaringen; John Adams; Washington
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättigade till frihet». Den främste af denna tids antislafverimän var dock Anthony
Benezet, en afkomling af franska hugenotter. Hans lågande frihetskärlek tillät
honom ej att overksam åse negrernas förtryck; i tal och skrift försökte han under
många år att väcka kristna människors samveten till att fatta slafveriet såsom en
synd. Han upprättade äfven en aftonskola för negrer, den första
undervisningsanstalt, som någon stiftat för Afrikas barn. Bland hans många skrifter fanns
också en skildring af Guinea, hvilken påstås hafva gifvit Thomas Clarkson första
uppslaget till hans stora lifsarbete[1].
De bekante metodistpredikanterna John Wesley och George Whitefield
fördömde äfvenledes kraftigt slafveriet. Den senare, som färdats mycket i sydstaterna,
ställde till dessas invånare ett »öppet bref», hvari han förebrådde dem, att de
»behandlade sina slafvar som kreatur, ja vida sämre» — sämre än sina hästar,
som »fingo föda och omsorgsfull vård» efter dagsarbetet medan slafven under
nattens få hvilotimmar själf måste mala sin säd och tillreda sin mat — sämre än
sina hundar, ty dessa blefvo »smekta och gynnade», medan slafvarne knappast
tillåtas »att plocka de smulor, som falla från deras herres bord». Han talade om
de grymma piskslag, »som plöjde deras ryggar och gjorde långa skåror», hvilka
ofta orsakade döden. Han påminde slafägarne om deras bekväma bostäder och
deras kräsliga lefnadssätt, då de, genom hvilkas outtröttliga arbete denna lyx
frambragtes, knappast hade vare sig föda eller kläder.
Detta var den första egentliga straffpredikan — nästan erinrande om dem,
som Parker i en senare tid så ofta utslungade i Boston — hvilken hölls för
sydstaternas slafpatroner och hvilken, liksom hundra år senare Parkers, väckte
ovilja och förargelse, men äfven gaf en och annan ett litet styng i sinnet.
En af denna tids främste antislafverikämpar var Samuel Hopkins, präst i
kongregationalistkyrkan i Newport, Rhode Island. I denna stat bedrefvos stora
affärer med de från afrikanska kusten kommande slafskeppen, och Newport var
en af Nya Englands största slafmarknader. Den plats, där slafvarne fördes i land,
låg helt nära intill pastor Hopkins kyrka. I denna och inför en i slafhandeln
djupt intresserad åhörareskara predikade han nu vecka efter vecka oförtrutet och
oförfäradt de olycklige svartes sak och kräfde i den Högstes namn »de fångnas
frigörelse och fängelseportarnas öppnande för dem, som voro fjättrade». Hans
handlingssätt var så mycket mera oegennyttigt, som han satte på spel hela sin ställning
såsom präst och ledande man inom sin kyrka. Än mer, under många år gick
han från hus till hus för att förmå slafägarne att frigöra sina slafvar. Han hade
också den framgången, att Rhode Island år 1774 lagligt förbjöd all vidare
slafimport, och 1784 utfärdade en akt, enligt hvilken alla barn, födda efter detta år,
skulle vara fria, enär »slafveriet vore ett stort brott emot evangeliets heliga lära».
Enstaka föreningar med uppgift att arbeta för slafveriets afskaffande uppstodo;
en och annan person gaf sina slafvar fria; många af de ledande männen i Nya
England, de mellersta staterna och äfven Virginien började erkänna slafsystemets
grymhet och sökte motarbeta Englands slafhandelspolitik. Och de män, som voro
de främste skaparne af den nordamerikanska unionens såväl
själfständighetsförklaring som konstitution, voro principiellt emot slafveriet; framför allt Thomas
Jefferson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
