Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja, hur poeterna sjunga må,
De frysa säkert rätt bra också! — — —
Må fritt de kalla sin Nord en »Lilja»,
Men blommor kunna de icke skilja,
Det vill jag säga dem midt i syn,
När blindt de sväfva i silfverskyn!
Och härmed slutar jag jeremiaden,
Ty jag skall låna mig ved i staden.
Häri ligger mycken stämning, och man får ett
bestämdt intryck af vinter. Man måste ovilkorligen gifva
Braun rätt däri, att vissa af våra romantiska skalder i
sanning måtte ha förstått sig bra litet på blommor —
helt naturligt i öfrigt, då de så ofta botaniserade bland
skyarne i stället för på jorden.
Det fans emellertid ännu en klass inom den literära
världen, emot hvilken Braun vände sig, med någon
rättvisa i sina omdömen, men också med mycken
öfverdrift, ehuru mången gång med träffande humor, vi mena
de skrifvande damerna, författarinnorna, som vid denna
tid voro både talrika och i hög grad framstående.
Det var Fredrika Bremers — »ah, cette jeune fille,
qui écrit aux bords de la Baltique», som det hette om
henne i Paris, — och Emelie Carléns glansdagar, då de
sågo sina arbeten öfversatta och lästa på nästan alla
Europas språk, ibland, som fallet var med den senare,
innan de utkommit på svenska; bredvid dem — ehuru
må hända ej nående deras fulla jämnhöjd —
framsväfvade den aristokratiskt eteriska fru v. Knorring,
vidare fru Schwartz, Wilhelmina Stålberg, m. fl.
stjärnor med mindre ljusstyrka; med ett ord, det var den
tid, då kvinligt författareskap stod på sin höjdpunkt,
och en hel ny roman- och novell-literatur såg dagen.
Det var därtill den tid, då kvinnan vid högtidliga
tillfallen skulle så att säga hufvudsakligast inspirera till
strid med svärd, ej till lösandet af lifvets värkliga
uppgifter, skulle hvila liksom på skyar med segerkransar i
händerna, vara huldgudinnan, förtjuserskan i ömma
herdestunder, och i hvardagslag köksa och öfverhufvud taget
romantiskt bornerad, eller som C. A. Agardh i sin
utmärkta artikel »Kvinnan» yttrar i Skånska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 18:25:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/cbhfsis/0270.html
