Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att »freden hänger som en trasig mantel kring Sveas
axlar» och i förhoppningen, att skalden står inför den
man, som skall föra ungdomen i striden.
Den sång åter, som helt visst gjort Talis Qvalis
mest känd, och som till och med blifvit upphöjd till
»Svensk folksång», innebär i sig nästan raka motsatsen
till den art kungahyllning, Talis Qvalis senare frambär.
Den strider ock emot haris egna folkliga begrepp, sådana
de vid denna tid hos honom funnos, ännu något oklara.
I denna dikt fattar han folkets uppgift vara att, som Gustaf
IV Adolf sade: »lefva och dö för sin kung»; att lefva
för honom är den tanke, som genomgår alla diktens värs
i stället för att folkets uppgift är, såsom han senare
betonar, att lefva för sig själft. Och man kan ej annat
än finna det egendomligt, att skalden efter detta
öfver-drifna skryt: stå oss all världens härar mot, vi blinka ej
för deras hot o. s. v. omedelbart ger en antydan om
»undergång»:
Men stundar ock vårt fall en dag,
Från dina skuldror purpurn tag,
Lyft af dig kronans tvång,
Och drag de kära färger på,
Det gamla gula och det blå,
Och med ett svärd i handen gå
Till kamp och undergång.
Dylika känslor tillhöra i regeln ej ett folks
högtidssång och denna tanke är ej häller här på sin plats. Vi
trotsa, att något folk, insvept huru mycket som hälst i
sina nationalfanor, med någon som hälst tro på
framtiden skall af hjärtat kunna instämma i denna sång. En
folksång torde väl böra vara ett uttryck för folkets lust och
glädje, dess hopp och dess kärlek; den bör väl äga
kraft att gå till dess hjärta, så att den omedelbart blir
en folkets egendom. Detta har aldrig denna sång blifvit.
nästa strof sträckte fram sin knutna hand, skakade den tätt invid
hans ansigte och med sammanbitna tänder fortfor:
»Sin ära får man slå sig till,
Och den, som stora syften vill,
Ej blinka får med ögonbrynen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
