- Project Runeberg -  Från Fyrisån till Capris klippor /
102

(1931) Author: Ellen Lundberg-Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett original. Flickor och Valborgsmässafton.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det kan nu inte förnekas – det var alltid en syn. Vare
sig snön föll, som den ofta gjorde, i små ilskna
eftervinters-flingor – eller att luften lyste blekt vårskimrande, glasgrön,
med dallrande stjärnor och en fin månskära, slätten prickad
av eldar och med en berusande doft av mylla stötvis
ångande upp från den nakna marken – alltid kände man som
ett styng av rörelse, då den breda floden av vita mössor
började skymta nere i backen. Nu klingade slottsklockan
genom den kyliga luften, och strax därpå började sången
höras. Den nådde dit upp, ojämnt i vägsvängarna, fanorna
svajade och smällde sakta, otydligt skymtande i spetsen för
tåget. Närmare och närmare ljöd sången. Tystnaden bland
de packade människoskarorna under tornet var ljudlös och
förväntansfull. Nu glimmade mössfalangen som en väldig
snödriva i dunklet vid foten av slottstornet, och mot himlen
steg, i gravlikt långsamt tempo: »O, hur hääärligt majsol
ler!» Man stod och stirrade ut i den skymmande vårnatten,
rörd och upprörd av underliga, oförklarliga känslor. Man
tyckte livet var en saga och ändå – så liksom ofattligt
melankoliskt.

Märtha kom att stöta ihop med mig, just då vi voro
på väg ned från tornet. Plötsligt slog hon armen om min
hals, gav mig en smällkyss på kinden och såg på mig med
ett par ögon, som i halvdunklet lyste av något mycket mera
strålande än reflexen från Valborgsmässoeldarna.

»Ellen! Jag är förälskad!» viskade hon, och så försvann
hon utför trappan.

Vem som den kvällen fått hennes ögon att lysa på det
sättet, vet jag inte ännu i dag. Men i det ögonblicket verkade
hon som en personifikation av själva ungdomen och kärleken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:21:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/caprikli/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free