Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tänk den Gerda, som så grundligt kunnat draga
både henne och dem hemma vid näsan!
Gerda hade fått arbete på en annan atelier.
Hon var ännu mera sluten och otillgänglig än förut,
och hennes nya kamrater hatade henne från första
stunden med den säkra instinkt, som utmärker
låga sinnen, då de ställas inför något främmande,
som de känna är dem öfverlägset. De voro
ursinniga på denna bleka, vackra flicka, som måste
arbeta som de, som måste komma vid samma tid
på morgonen, sitta vid samma arbete, gå vid samma
tid, — som med ett ord var en af dem och ändå
icke var det.
Hemma var allting som förut, och man
tycktes alldeles ha glömt det stackars sidentyget, som
tant med en känsla af tillfredsställelse låst ner i
sin egen byrålåda. Då hon på juldagen kommit in
med det i flickornas rum, hade nämligen Gerda
med en ton, som gjort henne svarslös, helt kort
sagt: »Det är inte mitt! Tag ut det!»
Nej, ingen talade om Gerdas besynnerliga
julklapp, och ändå föreföll det henne, som om den
mött henne öfverallt: i farbrors skämtsamma blick,
då han klappade henne under hakan, i tants
välvilliga leende, hvarunder hon tyckte sig ana en dold
förebråelse, i Kristines lika omotiverade som
plötsliga beskärmelser öfver det skvaller och förtal, som
rådde på ateliern, och hvars föremål det icke var
svårt för henne att gissa.
Och hon såg det i moster Linas fullständiga
frånvaro — hon hade icke synats till sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
