Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och det föreföll honom plötsligt, som om
densamma, dess treenighet till trots, inte stod i rätt
samklang med lifvet — detta fruktansvärda,
hemlighetsfulla lif, som han nu lärt känna från en ny
sida. Det hade fått en helt annan karakter i detta
sjukhus med sina genljudande korridorer, sina på
tåspetsarna framskyndande sjuksköterskor med
slätkammadt hår öfver de af nattvak bleka ansiktena,
med bibelspråken på väggarna och den
undertryckta jämmern från rummet bredvid, som
stundom stegrades till gälla skrik, hvilka skuro genom
märg och ben och kommo hans gamla
ungkarlshjärta att rysa af fasa.
En morgon var det alldeles tyst därinne.
Tystnaden förfärade honom ännu mer än jämmerropen.
Då sköterskan kom in, frågade han henne hviskande
— som om han varit rädd att störa den döda i
rummet intill — hur det var fatt med hans granne.
Jo, visst var hon död! Karlarna skulle strax
komma och föra bort henne, så han behöfde inte
oroa sig. Det skulle komma en ny patient på
eftermiddagen.
Kamrern tyckte, att omsättningen var kuslig,
och kände sig ganska dyster till mods.
Att ingen kunde komma och hälsa på honom!
Det var sköna vänner, man hade. Egoister voro
de, ena satans egoister allesammans, och i
ämbetsverket gingo de naturligtvis och gladde sig åt, att
han aldrig skulle komma tillbaka. Befordran, den
sköna befordran, si!
Men grosshandlaren och kassören — nog borde
de ändå kunna göra sig något besvär för sin gamla
virakamrat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
