Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
passant midt bland de norska fjällen. Den stora
glädjes- och frihetsande, som understundom ej
alldeles kan hålla sig borta från vår värld, synes i
sådana berättelser liksom med en min af hemligt
förstånd besöka sina utvalda vänner i norden,
bärande bud om en större värld, där lifvet går
friare, där löjet är vidare, där förnuftet är bofast.
Det är friheten från alt slags trälsinne, som
är utmärkande för själfva tonen i dessa
berättelser. Det fins i dessa historier alldeles samma
Iriska och kloka leende, antingen det gäller den
uppskrufvadt himmelska eller den nedpinade
jordiska kärleken. Leendet är icke något burleskt
gapskratt. Det är framför alt klokt. Det
gömmer i sig en del af det heliga förnuft, hvilket
enligt Kellgren just tager löjet till hjälp för att
skilja oss människor från djuren. Allting annat
kunna djuren göra oss efter. De kunna träda i
äktenskap och föda barn, bygga samhällen och
rifva ihjäl hvarandra, hata och älska, slåss och
smekas. Ja, det är dem till och med möjligt att
understundom se högtidliga ut, som om de tänkte
stora tankar, alldeles som människorna. Det är
bara en sak, som är för djuren alldeles omöjlig.
De kunna icke le. Inte ens apan kan draga på
munnen, annat än för att göra grimaser.
Människan står ensam i att kunna le. Och detta slags
mänskliga löje är Garborgs specialitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
