I den lilla cigarr- och distributionsaffären vid Österlånggatan började den tidigare på dagen rätt livliga kommersen att matta av så småningom, och innehavarinnan såg detta med tillfredsställelse. Hon längtade nämligen efter den stund, då hon skulle få sluta till fönsterluckorna och bomma till ytterdörrarna för att därpå med liten Aurora fira julafton. Detta ansåg hon sig nämligen redan i dag på morgonen kunna göra med större glädje än vad de närmast föregående dagarna givit löfte om. Sålunda hade från skilda affärer anlänt mat, kläder och leksaker i riklig mängd. Varubuden hade rätt och slätt avlämnat sakerna utan annan uppgift än den, att de redan voro betalta. Det hela skulle ha varit den prövade kvinnan en olöslig gåta, om hon ej tillika fått med posten mottaga ett brev, som blivit henne till ledning vid försöket att utforska hemligheten. Brevavsändaren hade icke utsatt sitt namn utan nöjt sig med att uppgiva, att han var samme gamle man, som några dagar förut varit inne i affären och gjort anmärkning mot de salubjudna skrifterna. Han hade för övrigt en hel del vänliga ord att säga frun, som visat honom aktning och förtroende under besöket. Han meddelade ock att han på omvägar skaffat sig ytterligare visshet om den ömma moderliga vård »ni, min fru», såsom han uttryckte sig, tagit om barnet, som blivit er anförtrott. Han betonade, att sådan kärlek och plikttrohet ingalunda kunde komma att sakna sin lön Han slöt med att i människokärlekens namn tacka henne och tillönska henne en välsignelserik julhögtid.
De varma vänliga orden hade på fru Svensson gjort ett hugsvalande intryck
Något erkännandets tack. för vad hon varit för Aurora, hade hon aldrig väntat och aldrig begärt; men då det nu likväl kom från denne främling, berörde det henne djupt och kunde endast öka styrkan i hennes beslut att leva och sträva för det kära barnet. Ehuru brevet ingenting sagt om matvarorna, kläderna och leksakerna, antog hon med visshet, att de härrörde sig från samma håll.
Mitt i högen av alla de kärkomna gåvorna, där de samlats i det lilla rummet innanför butiken, rörde sig lilla Aurora, ivrigt väntande, att affärerna därute skulle upphöra och mamma bli fri att komma in och dela förtjusningen över alltsammans. Hennes egna små försök att kläda den lilla granruskan vittnade om en nog så god vilja men ådagalade på samma gång, att det med avseende på förmåga och uppfattning ännu krävdes utveckling.
Ute i butiken var fostermor i färd med att expediera den siste innevarande kunden. Då denna hunnit få, vad han skulle ha och trätt ut genom dörren, följde affärsinnehavarinnan ögonblickligen själv efter i avsikt att bomma till dörrar och fönster. Därutanför fann hon en man stående sysselsatt med att betrakta de i fönstret utlagda föremålen. Då han såg kvinnan lösgöra ytterdörrarna från väggen och därmed förstod, vad det var fråga om, vände han sig till henne med en hövlig hälsning.
-- Jaså, det är tid att stänga nu, yttrade han. Jag hade eljes varit tacksam att få komma in och se på ett och annat.
-- Gott, i så fall är det ju inte värre än att man kan stå till tjänst. Jag stänger väl sedan. Var så god, min herre!
Som en liten missräkning kändes det, och under andra förhållanden hade fru Svenson nog vidblivit sitt beslut att stänga och därför hövligt men bestämt avböjt tillfället till ytterligare förtjänst. Men på något sätt hade hennes reflektioner, i dag på förmiddagen, en gång väckta av den gamle mannens brev och gåvor, gått i en riktning, som gjort henne allt mera vänlig till sinnes och tillmötesgående. Mannen, som tilltalat henne, stod där med skinnmössan neddragen över panna och öron, rockkrage hade han omsorgsfullt uppvikt omkring halsen och såg för övrigt att vara besvärad av kölden. Av hela hans ut utseende så väl som av hans sätt att uttrycka sig fann fru Svenson genast, att han icke tillhörde den vanliga typen av kunder, som brukade titta in i affären.
På kvinnans »var så god» steg han in. Aurora, som inifrån rummet hört fostermodern vara i färd med att stänga, hade i glädje häröver sprungit ut i butiken. Då hon därvid fick se modern återvända in med ännu en kunde sände hon denne en högst missbelåten blick. Sakta och motvilligt återvände hon På moderns tillsägelse in i rummet. Ännu i dörren gav hon den främmande en blick, som betydde så mycket, som att han icke skulle understå sig att uppehålla mamma längre än nödigt var,
Affärsinnehavarinnan hade intagit sin plats på insidan om disken i avvaktan på den nykomnes order. Denne blev emellertid stående i flera sekunder med blicken riktad mot dörren, genom vilken barnet nyss försvunnit. Bilden av de bleka men likväl ej tärda anletsdragen i ram av en rikedom gullgula lockar hade fängslat honom. Ett hövligt: »Vad skulle det vara», kallade emellertid hans inre öga bort från bilden. På förhand besluten för köp av någon särskild artikel var han tydligen icke. Kvinnans fråga bragte honom nära nog i en smula förlägenhet. Han ställde sig att se över hela utställningen av pennalster, som lågo framme på disken.
-- Den här t. ex. sade han och höll upp en broschyr, som hette: »Revolten mot äktenskapet. Har ni många inne av den?
-- Det är icke synnerligen många. Men skall det vara mera än ett exemplar?
-- Jag vill verkligen ha allesamman.
Kvinnan tog ned från en hylla några där kvarliggande exemplar och lade dem framför mannen.
-- Och här ha vi ännu en! fortsatte mannen och höll upp en skrift i samma gottköpsutstyrsel som den förra.
På titelbladet stod: »Kärlek utan följder».
-- Har ni några inne av den?
-- Kanske ett tiotal.
-- Välan, jag köper dem.
På samma sätt följde »Råd till älskande», »Den förseglade boken», »Fördomsfrihet», »Det befriade förnuftet», »Pikanta sängkammarinteriörer» och ännu flera.
Hela det inneliggande lagret av vart och ett av dessa alster plockades fram. Fru Svenson kunde ej annat än tycka detta sätt att göra affär var litet egendomligt. Icke i fråga om någon av böckerna tog den ovanlige kunden någon som helst notis om innehållet. Han såg på de förtäckt förföriska titlarna och bestämde sig utan vidare. Icke utan känslor av blygsel underhandlade fru Svenson om böckerna. Affären hade en gång av hennes olycklige make övertagits av annan person, och då hon omsider stod där övergiven av samme olycklige make, hade hon icke sett sig ha annat val än fortsätta den till det lilla hemmets uppehälle. För henne var det hela en försörjningsfråga blott och bart, eller hade åtminstone varit intill dagen för pastor Fingals besök. Först därmed hade det fallit henne in att reflektera över konsekvenserna av skrifternas spridning, och då hade det verkligen börjat bliva till god del även en samvetsfråga. Inom henne hade ock allt mera mognat det beslutet, att, då en gång det inneliggande lagret vore utgånget, skulle det vara slut med hela distributionsjobbet. Det månde i övrigt gå huru som helst. Och där lågo nu resterna av hela den saluhållna dekadanslitteraturen.
-- Och vad blir det nu för alltsammans? sporde mannen.
-- Är det verkligen fråga om hela samlingen, så må jag ju göra det bästa möjliga pris, svarade den högeligen förvånade kvinnan.
-- Ja, det är verkligen fråga om hela lagret, men däremot alls icke om någon rabatt. Sådan begär jag icke och vill icke heller ha någon. Tag pennan och räkna ut eder fordran, min fru!
Kvinnan gjorde så och uppgav en ingalunda föraktlig summa.
-- Jaha, det är bra, svarade den sällsamma kunden och tillade: Låt mig se, ni har cigarrer och cigarretter ock, inte sant?
Det är verkligen inte mycket kvar därav att välja på, svarade kvinnan, i det hon från de nu skäligen tomma hyllorna tog ned en låda. I det hon öppnade och höll fram denna, yttrade hon vidare:
-- Efter denna för mig så förmånliga affär torde det vara mig tillåtet att bjuda på en cigarr. Var så god!
-- Jag får tacka, min fru, men jag röker inte. Jag undrar blott, huru mycket av sådana varor ni har inne.
-- Ja, det är verkligen inte mycket. De ha gått åt till julen. Här är, som min herre ser, allt vad som finns.
Hon hade i en handvändning ryckt ned de få kvarvarande cigarrlådorna från deras hyllor, ställt dem på disken och öppnat dem. I en och annan återstod blott några få, lätt räknade cigarrer.
-- Jaha, jag köper det här, yttrade mannen.
-- Alltsammans?
-- Ja, vart enda dugg, svarade kunden och tog med det samma fatt den största av lådorna och började i denna tömma resterna ur samtliga de andra.
Fru Svenson stod och såg på, emedan hon innerst i sitt hjärta tänkte: Få se om inte när allt kommer till allt karlen ändock är galen.
-- Och cigarretterna? fortfor han.
-- Ja, allt som finnes, står där, svarade affärsinnehavarinnan och pekade på något tjog askar på en hyllända.
-- De få rum här, ansåg främlingen och höll fram en av de tömda lådorna.
-- Är det då herrns mening att göra rent hus här, sporde frun och tog ned askarna.
-- Ja, om ni själv inte har något däremot -- men huru ha vi det med tuggtobaken?
Utan ett ord till svar tog hon fram det lilla som fanns även av denna efterträdda vara.
-- Och snuset?
Den buckliga bleckburken lyftes upp från golvet och hölls fram, varvid det visade sig, att den var ej stort mera än bottenskyld av den nästäppande varan.
-- Välan, jag ta'r det.
Tigande hällde kvinnan det nysfrestande njutningsmedlet i en papperspåse och tänkte samtidigt: »Driver karlen med mig, eller vad ämnar han göra?»
-- Låt oss nu räkna ut, vad det blir för det här, föreslog mannen.
-- Välan, men det är icke precis gjort i en handvändning. Jag får bedja er sitta ner och ha tålamod.
Främlingen satte sig på affärens enda stol. Han hade tålamod, men med Auroras var det nu slut. Flickan öppnade dörren och såg forskande ut i lokalen. Det behagade henne icke att se den främmande herrn ha slagit sig i ro därute.
-- Hör hit, min lilla flicka. sade mannen, kom och tala om för mig, huru du mår.
-- Jag mår bra, svarade det försigkomna barnet, men jag vill att mamma skall komma in till mig snart.
Den främmande hade ingen svårighet att förstå, att i detta svar låg en förebråelse, riktad just mot honom själv, och han skyndade att försäkra, att så vitt det på honom berodde skulle mamma härefter inte dröja länge. Därmed lät barnet sig nöja och drog sig in i rummet igen.
Fostermodern var ock nu färdig med sin räkning. Kunden fick veta sin skuld. Han reste sig, stack handen i barmen, drog fram sin plånbok och betalade utan prut. Han hade sålunda menat allvar, det var tydligt. Han ställde sig att se över hela högen av sin nu förvärvade egendom och var uppenbarligen litet rådvill, huru han lämpligen skulle förfara för att få det alltsammans med sig, då han en gång blev färdig att gå.
-- Om jag ändå ägde en säck, tillät han sig att uttala.
Frun innanför disken fann denna önskan komisk men var i alla fall lycklig att kunna draga fram en sådan och erbjuda honom. Mannen tog säcken och placerade i den hela sitt dyrbara förvärv. Detta skedde på ett sätt, som ingalunda röjde någon allt för stor försynthet för de olika sakerna. Huller om buller dansade hela härligheten ned i påsen, och där låg nu »Det befriade förnuftet» i »Fördomsfrihet», ordentligt nersnusat. Med ett tillhandahålles snöre tillknöts säcken.
Frun i affären kände efter allt en lättnad inför utsikten att nu bli av med karlen. Visserligen hade han behandlat henne endast fullt korrekt, men hans uppträdande i övrigt lät henne känna farhågor för bristande förståndsklarhet. Hon blev därför både häpen och orolig, då han plötsligt vände sig till henne och sporde:
-- Och den lilla flickan därinne är ert barn?
-- Ja, visst är det mitt barn.
Fru Svenson ansåg sig nämligen kunna säga detta med kärlekens rätt.
-- Och med henne ämnar ni fira julafton?
-- Ja, och det är nu icke för tidigt.
Den främmande sänkte ett ögonblick sitt huvud i djupt begrundande. Därpå såg han upp och fäste på kvinnan en oemotståndlig blick.
-- Säg, min fru, vill ni då ej tillåta en ensamstående man, som icke äger någon, med vilken han kan dela julens glädje och frid att sitta ner och värmas vid er juleld och mättas vid ert julbord?
Efter att ha hört honom göra denna framställning var fru Svenson fullt på det klara med, att det icke kunde vara i allo rätt ställt med mannens förstånd. Därför talte hon nu till honom såsom man talar till en olycklig.
-- Käre vän, sade hon, ni kan omöjligen ha någon jultrevnad hos oss. Jag och min lilla flicka stå också ensamma i livet. För vår julglädje ha vi själva stått beroende av människors välvilja. Vi ha så trångt. Rummet här innanför är allt vi ha att röra oss i. Dessutom har jag först härefter tillfälle att ta' i tu med förbereedelserna till julaftonsfirandet.
-- Gott, och när ni är färdig med dem, får jag komma igen? Säg, att jag får komma igen och fira julafton med er och barnet.
Det låg någonting så bevekande i denna vädjan, att kvinnan med eller mot sin vilja måste svara:
-- Ja, kära, tror ni, att det blir någon glädje för er, så kom då.
Då hon gav löftet, hyste hon inom sig det hoppet, att har han en gång väl givit sig av, är det väl föga troligt, att han återvänder. Jämväl sade hon sig själv, att hon knappast borde klandras, för det hon hjälpte sig ut ur en obehaglig situation, även om det måste ske med ett skenlöfte. Hon hade väl rätt till julfrid hon som andra.
Den egendomliga mannen tackade för löftet, varpå han slängde säcken över skuldran och gick. Kommen ut på Österlånggatan, betänkte han sig ett ögonblick och vandrade därefter Brunnsgränd ned till Skeppsbron ända fram till kajen, där han vräkte säcken med hela dess innehåll i sjön. Med ett ljudande plums hamnade »Det befriade förnuftet i »Fördomsfrihet», och snus i det mörka djupet.
»För barnets skull» mumlade han för sig själv. »Grislitteratur och tobak böra vid Gud inte få finnas ens vägg om vägg med en barnkammare.» Ännu en god stund härefter dröjde enstöringen ute och fördrev tiden med att dra' gamla sta'n omkring. Uppför höjden och nedför gick hans vandring. Genom trånga, krokiga gator drog han, tittade in i nattsvarta portvalv och fram över halvmörka gränder, tre alnar i bredd. Han såg och sökte efter ett tecken till julstämning men förgäves. Jo, verkligen. På sina irrfärder korsade han ett par gånger Västerlånggatan, och där föreföllo människorna lyckligare, men de hade bråttom dessa välklädda, där de ilade i vardera riktningen bort från Staden mellan broarna och hän mot malmarna -- där var julstämning.
Allt mera tyst och övergivet
låg det där, medeltidens Stockholm, allt eftersom kvällen
skred, och envar, som ägde hem och härd, tagit sin tillflykt
dit. Endast de hemlösa dröjde ännu. En och annan havets
son från fjärran ort, som nödgats jula i vintrig nord hade
gått ut att betrakta den märkligaste bland nordens städer.
Av lastens prästinnor funnos några, som icke aktade skamligt
att skända julens frid med att på öppen gata locka till
brott mot sedelag och renhetsbud. Ute i slottsbacken syntes en genomfrusen
gubbe, krympling tillika, som ännu så pass sent försökte
skaffa sig en julslant genom att till försäljning utbjuda kängsnören
och annat krams. Runt slottet drog han med sin knippa och kastade då
och då avundsamma blickar upp mot kungaborgen, vars fönster
strålade i juleljus. Den fattiges fattigdom kännes aldrig tyngre
än i ljuset från de rikas fönster.
