- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
241

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

in gick han rakt fram, utan att förtröttas med budskapet, som
en gång givits honom och som sedan blev hans uppgift, ledfyr och
plikt. Han behövde i tusental sådana män som kunde lyda
parollen, som kunde arbeta, som kunde göra en gärning fort och
utan knot så att inte så mycken kraft skulle förspillas. Allt det
där om den stackars arbetsgivaren sköt jag åt sidan, det var
krusidullerna kring det väsentliga: att man måste lära sig gå
med ett budskap till Garcia. Och så begick jag fadäsen. Jag bröt
mot parollen, den paroll att se bara ett för ögonen under dessa
strävandets år, nämligen den kämpande klassens strid, som intet
fick sudda ut. Och ovett fick jag också.

Den andra gången var jag under ovettet oberörd och trotsig
inom mig, ty jag kände mig inte övertygad om min egen dumhet
utan tyckte att jag hade rätt. Det gällde en recension av en bok
av Hugo Öberg. Jag fann boken svag, en rätt låg
Strindbergefterapning. Men nu ville det sig så att mamma hade blivit
gripen av hans första bok, ”Sonen”, med dess krav på a priori
fysisk renhet, vilken jag för min del fann överskattad och delvis
osund.

Och nu fick jag en skur inne på Hjalmars rum, men tog det
absolut oberört, ehuru alltid med den djupa respekt för Hjalmar
personligen, som aldrig klickade. Här var en sida av hans väsen
som jag väl kände till: han var mammas riddare, genom eld och
vatten. Det var inte åsiktsförtryck, det var mamma. En annan
gång hade jag brassat på om ett drama; då bara skrattade
Hjalmar och sade:

— Du gick illa åt min goda vän Forssner ...

Det var de enda gånger han talade med kursiv stil till mig.
En reprimand fick jag en gång av Gerhard Magnusson, som
var rätt betecknande. Jag hade helt beställsamt skrivit något om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free