Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut som Gustaf Tengwall, de bruna ögonen, den fina näsan, den
värjlikt smala och medellånga, sviktfulla gestalten, den vissa
hets som låg över honom, det spydiga sättet att ge sina snärtar:
”Jugement, lilla Jönslund, jugement!” Det gällde Sten Granlund,
som var av en sentimental sort, men mycket duktig och skrev
”vackert”. Omdöme hade han nog, men det var hans dragning
åt det känsliga, som Tengwall på detta sätt retade honom för.
Arbetet tog han ut av oss. Svenska Dagbladet var den första
tidning som kom ut även om söndagarna. Följaktligen hade vi
ingen dag ledig i veckan! De andra tidningarnas medarbetare
hade lördagen, men eftersom vi fingo söndagsnummer, arbetades
även på lördagarna — och det gick veckor, kanske månader, det
minns jag inte, förrän man upptäckte att en dag i veckan måste
ges som ledighet! Journalistföreningen bildades på grundvalen
av denna bristande ledighet och sedan sorterades olika lediga
veckodagar ut på oss var. Tengwall kunde krama så mycket ur
oss dels för att han själv så gott som levde på redaktionen och
fick den att glänsa — (men det var roligt att ha honom där,
aldrig tryckande) och dels för att han kunde konsten att egga
oss på yrkets vägnar. Då jag ett par gånger fick ovett — man
lärde bara genom de fel man begick, aldrig genom direkt
upplysning — föll det mig inte in att harmas eller fyllas av
bitterhet. Jag bara grät. Så mycket förstånd hade jag, att det inte
skedde inför Lotten Ekman, utan jag gick ned i en port på
Karduansmakargatan. En gång stod jag där och snyftade mig
trött och mätt. Orsaken var — ja, det var verkligen orsaken! —
att jag tagit fel på Vingåkersdansen och Väva Vadmal, slarvig
och omusikalisk som jag var. Dagen därpå ven det om mina
öron av gissel, men jag bara böjde mig och svalde tills jag
kunde få släppa tårefloden lös — ack så mycket som jag lagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
