Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vera, vad är det? Nu har vi sett hur du hängt med
huvudet dag efter dag, vad är det?
Det var ingenting, bara ledsnad och det kunde jag inte tala
om! Min hjärna letade efter något stort och starkt att ge till
svar på kravet om förtroende, men det fanns ingen tragedi,
inga dunkla frågor. Jag kunde bara stirra och ruska på huvudet:
det är ingenting mamma. Mamma tog sitt ljus och gick och en
mycket otillfredsställande stämning blev kvar.
Eller mamma kände att tiden var mogen för upplysning.
— Vet du hur det går till att barn kommer till världen?
frågade hon en dag.
— Mamma, jag vill inte veta det!
Jag värjde mig, jag hade inte den minsta lust ... Bakom
denna förtroliga upplysning som jag frånbad mig med
desperation, vädrade jag hela Kvinnoklubben, starka livliga damer som
Ann Charlotte Edgren, tant Anna Whitlock, hela denna värld,
som var auktoritet och tvång — tvånget att veta, där de andra
hade tvånget att inte få veta! Och jag slog blint ifrån mig,
Kvinnoklubben skulle inte få bryta sig in i min integritet och
jag slapp. Upplysningen fick jag sedan av en kamrat, rätta
vägen. Den vållade en tids vånda, men man glömmer.
Eller också briljerade man med sin ”upplysning”.
Vi läste i Tegnérs Språken, om italienskan.
”Skada ändå,
i ditt land sjunga kastraterna bäst.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
