Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1,32
LUDVIG NORDSTRÖM
— Ångerman! viskade hon. Ångerman! Gå int i
land! Vi bli kvar på båten!
Men han vände sig och såg på henne, så att gråten
med ens brast fram, inte ett ord sa han, men det blev
mörkt med ens omkring henne, hon trevade sig ner
till hytten i försalongen och där föll hon gråtande i
bön.
— Förbarma dig, Herre! Förbarma dig över mig!
Vad har jag syndat, att du straffar mig i hela mitt liv
och aldrig ger mig en lugn stund. Tag mitt liv, om
du ser mig full av synd, o Gud, men fräls mig från
Babylon och allt elände och låt mig få frid. Du vet,
o Herre, jag såg djävulen i Ångermans öga, och jag
är så rädd, så mina ben skaka. Förbarma dig, Herre,
förbarma dig, för Kristi skuld! Amen!
Men Gud förbarmade sig ej, utan djävulen fick ta
hand om Ångerman, och Ångerman kom ner, stirrade
bara på hustrun och sade sen:
— Du komma!
Och med skälvande knän följde hon honom över
landgången upp i den stora staden.
Det liv, han nu ställde till, var inte mänskligt. Det
var, som om trettio år fallit av och hela världen än
engång låg framför honom, full av löften som förr, han
igenkände berättelserna om de lysande tiderna från
ungdomen men omsatta i levande verklighet och kött
och blod, han såg fiskhamnen packad av skutor,
trängseln på kajen, raden av stånd och gummor, butikerna
gapade som vidunder, i vilka det bara var att kasta in
strömmingen båtlastvis, tiden och åren sjönko undan,
och hela hans dröm stod upp, frisk som för tretti år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
