Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt liv i Tvärhamn - Min sista notdräkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOTTENHAVSFISKARE
6 7
Allt var vitt, men det snöade inte mer, den
porslinsvita månen sken så glatt över skären, där var gran
var en tornspira, sedan snön rappat om naturen i vitt,
och sundet glittrade framför oss.
Gummans lykta vaggade och slängde nerför backen.
— Ingenting, kan jag förstå! sade hon lågt. Då
ingen svarade, sade hon liksom urskuldande:
— Jag har varmt kaffe på spisen, och gröten är
färdig med!
När vi hängde upp noten, knarrade snön under
fötterna, och i hjärtat svarade det med bjällerklang
och barndomsminnen.
Och vi gingo tysta in i stugan, vars fönster skeno
varmt. Inne vid spisen immade våra kläder i kapp med
gröten; men ute på hamnen drevo jäntorna barhuva
och sjöngo sina visor i månskenet, medan pojkarna
spelade kort på skullarna.
Fästmannen satt och tittade på Olga, och hennes
ansikte var svullet och rött efter havsfärden och
arbetet och snöyran. De skulle gifta sig denna höst.
Jag smög ut, och luften var som en kall kniv på
heta kinder. En flicka sjöng ensam nere i en bosvala,
och hon lutade sig mot stabben och såg ut över det
snövita havet.
När det grydde, gick jag genom hamnen, hem från
henne, och stormen rök i luften och jagade molnen,
men stugorna lågo där som gråa paltor; och innan
nästa middagsrök slets av vinden ur skorstenarna,
hade jag lämnat mitt fiskarliv för alltid bakom mig
och kämpade mig genom den vildaste snöstorm ut
mot nya och allt underligare öden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
