Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt liv i Tvärhamn - Strömmingen står på grundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOTTENHAVSFISKARE
IS
väster om ön, i solnedgångens rödaste och mest
gulliga helvetessken.
Nå, emellertid — det här har inte med
grundströmmingen att göra direkt, men jag minns det för tydligt
att kunna låta det stanna i pennskaftet.
Alltså!
Vi kastade vårt garn rätt i det rödaste gullet och
ankrade stenarna, justerade landgården, sågo, att allt
var som sig borde och rodde i gomak hem.
Nu kom det emot oss.
Strömmingen stod på grundet. Strömmingen måste
stå på grundet, ty i blåskymningen över fiskarbodarna
var larmet väldigt, skötsten rann från bryggorna ned
på flakan, och det sprang unga och gamla om
varandra med skötbördor i famn. Av hamnens trettiofyra
bodar voro väl tio till ljud att likna vid trummor.
Virvlarna av stenkastningen ned i båtarna smattrade
över sundet, pojkar i blå bussaronger löpte om
varandra, åror, gungande på starka axlar, syntes som
fanstänger glida över takåsarna, det var
skötbåts-årorna som hämtades; mot sjöbodarnas vägg skymtade
stadsfruntimrens blå och röda och vita klänningar
och mångfärgade hattar, rop hördes, getter bräkte i
föngsen, korna råmade högt, båtar skuro sundets
vattenspegel — på lotsutkiken högt mot sista
elds-vådsskenet i väster silhuetterades vaktmannen med
tuben för ögat och över Åskäret i öster lyfte en rund
och bleklagd måne sin nyfikna flata.
Men gamla, tunga, grå gingo eller stodo
fiskargubbar i sina svalor med händerna i byxfickorna,
leende i skägget, men lystna och avundsjuka i ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
