Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravkor - Gravkummel - Gravlax - Gravlund, Thorkild - Gravplundring - Gravröse - Gravskick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1465
Gravkummel—Gravskick
1466
lare, och själva G. försågs med ett
ståtligt gravmonument; någon
gång utgöres monumentet av
släktens mest berömde medlems
sarkofag. Bland 1600-t:s G. i Sverige
märkas gustavianska och
karolinska gravkoren vid
Riddar-holmskyrkan (se d. o.),
oxen-stiernska vid Jäders kyrka (se d.
o.), kaggska vid Floda (se d. o.)
m. fl. Stundom äro flera G.
sammanbyggda till en länga, bl. a. på
Klara, Katarina och Maria
kyrkogårdar i Stockholm. — G. kallas
även ett kapell för bisättning
1. jordfästning, vanl. på
kyrkogården.
Gravkummel, se G r a v r ö s e.
Gravlax 1. gravad lax
tillredes på följande sätt: Efter
det laxen uppskurits och befriats
från rygg- och sidoben, ingnides
den med en blandning av ungefär
lika kvantiteter salt och socker
samt något salpeter, varpå
köttsidorna pressas lindrigt mot
varandra under c:a ett dygn.
Förvaras på is. Namnet härrör
sannolikt från tidigare bruk att i
jorden nedgräva kärlet med den
preparerade laxen.
Gravlund, T h o r k i 1 d, f.
1879, dansk författare, har
skrivit åtskilliga romaner och
noveller (Vejrbilleder, 1908; Nilaus,
1918) samt folkpsykologiska
arbeten (Dansk Folkekar akter, 1911
och ff.) vittnande om djup
sympati för bygdetraditionen och
utpräglad skarpblick för folkliga
egenheter i skilda danska
landsändar.
Gravplundring, se G r i f t e
-frid.
Gravröse är en av sten över
en 1. flera gravar upplagd hög av
växlande planform (rund,
triangulär o. s. v.). Stenröset kan
vara naket, då det kallas
kummel, 1. täckt av en jordmantel.
G. äro vanliga under Nordens
brons- och järnålder.
Gravskick,
begravnings-s ä 11, växlar under olika tider
och hos olika folk; det har främst
utbildats i överensstämmelse med
de religiösa föreställningarna om
livet efter döden men avspeglar
även den rådande materiella och
konstnärliga kulturen. — Fynd
av skelett i franska grottor
från paleolitisk tid (se
Stenåldern) samt i danska och
portugisiska kökkenmöddingar (se
d. o.) från tidig stenålder vittna
om att den döde i äldsta tid
jor-dades på själva boplatsen.
Sedermera uppkom bruket att bereda
den döde en särskild grav, i vilken
han troddes fortsätta sitt liv och
vara i behov av samma omsorger
som de levande och som därför
byggdes i överensstämmelse med
de levandes boningar men ofta av
ett varaktigare material, i
monumentalare mått och med rikare
konstnärlig utsmyckning än
dessa. Dylika gravbyggnader,
företrädesvis förbehållna de
förnäma, äro utmärkande för de
flesta forntidskulturer och
förekomma redan under stenåldern.
I ö. Medelhavsområdet och
trakter, som stodo i förbindelse med
detta, förekomma underjordiska
gravkammare med en gång från
sidan. Andra stenåldersgravar,
efterliknande boningar ovan jord,
äro de s. k. megalitgravarna,
dö-sar, gånggrifter och hällkistor
(se dessa ord), vilka förekomma
i stort antal från Egypten över
Nord-Af rika upp till
Skandinavien. De äro familje- 1.
släktgravar, vilka använts under lång tid
och i vilka den döde nedsattes
med sina vapen och prydnader av
olika slag samt ett flertal ofta
rikt ornerade lerkärl, sannolikt
avsedda som behållare för mat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
