Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goethe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1357
v. Goethe
1358
— G:s sympatier för Sturm und
Drang avtogo så småningom,
sedan han i nov. 1775 på inbjudan
av hertig Karl-August överflyttat
till Weimar, där han under hela
sin återstående livstid hade sitt
hem och vid vars för konst och
litteratur livligt intresserade hov
han snart blev den ledande
personligheten, i de högsta
ämbetsställ-ningar utvecklande en exempellös
allsidighet. Med den kloka och
själfulla fru v. Stein knöt han
nu den för hans diktning mest
betydelsefulla av sina många
erotiska förbindelser. Han sysslade
ivrigt med studier i skilda ämnen
och planerade flera av sina
största diktverk. Resor i Harz och
Schweiz fördjupade hans
natursyn och utlöste flera av hans
skönaste lyriska dikter (An den
Mond, uber allen Gipfeln), och
på G:s tidigare titaniska patos
verkade den borgerliga miljön i
Weimar i det hela dämpande.
— Vad Sturm und Drang varit
för G:s ungdom, blev för hans
mannaålder det ideal av lugn,
harmonisk skönhet, som
utvecklas under hans resa till Italien
1786—88 (Italienische Reise,
1816; Goethes italienska resa,
1921) och genom vars
realiserande han blev den främste
representanten för den från
Winckelmann (se d. o.) utgående
tyska nyklassicismen. Brytningen
mellan det nya och det gamla
speglas i dramat Egmont (utg.
1788; sv. övers. 1826), och
strävandet efter det nya klassiska
idealet präglar på varje punkt
allt starkare G:s arbeten; den
grekiska tragedins lugna skönhet
går igen i Iphigenie (utg. 1787;
Ifigenia på Tauris, 1818),
renässansens klassicism i Torquato
Tasso (utg. 1790; sv. övers. 1819),
och det antika eposets fasta form
och harmoniska åskådning prägla
hexameteridyllen Hermann und
Dorothea (1797; sv. övers. 1823).
— Efter återkomsten till
Weimar, där man stod helt
främmande för G:s nya ideal, voro
hans poetiska arbeten en tid
lagda åt sidan, men under intryck
av G:s vänskap med Schiller
(från 1794) koncentrerades hans
arbete alltmer på diktningen; de
författade tillsammans de
satiriska epigrammen Xenien (1796)
och skrevo under ömsesidigt
inflytande åtskilliga ballader. Det är
Schiller, som förmår G. att
återupptaga flera av sina vilande
arbeten, bl. a. Faust (l:a delen utg.
1790; sv. övers. 1853, av Viktor
Rydberg 1876; 2:a delen 1831;
sv. övers. 1872), som i egentlig
mening är G:s livsverk; det
sysselsatte G. större delen av hans
liv och speglar så som intet annat
arbete G:s egen hela utveckling
med ungdomens lidelse,
mannaålderns sökande, ålderdomens ro
och försoning och är på samma
gång det mest monumentala
uttrycket för hans strävan efter
allmänmänsklighet i dikten. Liksom
det ursprungliga
Faustfragmen-tets kärleksberättelse utvidgats
till en livshistoria av sällsynt
rikedom, där Faust blir
representanten för hela mänsklighetens
längtan och strävan, så utvidgas
nu också den ursprungliga
teaternovellen Wilhelm Meisters
thea-tralische Sendung till den
omfattande och rika, ehuru
fragmentariska bildningsromanen Wilhelm
Meisters Lehrjahre (1794—96).
— Under årens lopp, framför allt
efter Schillers död (1805), kom
G. att stå alltmer ensam, den nya
romantiska skolan stötte honom
bort, hans neutrala hållning
under kriget mot Frankrike och
hans allt starkare utpräglade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
