Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gjövik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1283
Glada—Gladiator
1284
Glada. Längd 65 cm.
Från bergssidorna på ömse sidor
om G. nedfalla block, stenar och
grus på deras yta och bilda
sidomoräner. Flyta flera G.
tillsammans, förenas
sidomorä-nerna till mittmoräner.
Från marken, över vilken isen
rör sig, upptages grus och
lösslitas block och stenar, som följa
med isen som undre morän
1. hoppackas till
bottenmorän. Vid randen av G. avlagras
moränmaterialet i form av vallar,
s. k. ä n d m o r ä n e r. På isens
yta samlas smältvatten till
bäckar, som störta ned i sprickor,
samla sig till älvar under isen
och framkomma vid dess rand
genom den s. k.
glaciärpor-t e n. Dessa vattenmängder
upptaga stora massor av den inre
och undre moränen, som de
bearbeta, sortera och slutligen
avlagra. På detta sätt uppkomna
avlagringar kallas
glaciflu-v i a 1 a. Dalar, bildade genom
floderosion, vilka sedan utsättas
för glacial erosion, förändra sin
ursprungliga V-form till U-form,
därigenom att hela undre sidan
av G. verkar kraftigt eroderande.
Glada, Mi’lvus mVlvus, en art
Falkfåglar med djupt
klu
ven stjärt, långa vingar och
borstklädda tyglar. Huvud och
hals gråvita med mörkbruna
spol-streck, rygg brunspräcklig, stjärt
rödbrun, bröst och buk roströda
med mörkbruna längs strimmor.
Gul näbb med svart spets.
Förekommer i Europa, Mindre
Asien, n. Afrika, i Sverige numera
sällsynt (norrut till Uppland).
Lever av smärre däggdjur,
fågelungar, grodor, fiskar m. m. Boet
i träd, ofta nära vatten. 2—4 ljust
smutsgröna, brunfläckiga ägg.
Flyttfågel. Fridlyst.
Gla’dbach, se
München-G1 a d b a c h.
Gladhammar, socken i
Kalmar 1., jämte Västerrum pastorat
i Linköpings stift. 2,340 inv.
Gladia’tor, lat., svärdkämpe,
vanl. namn på romerska
yrkes-fäktare, som vid offentliga
föreställningar, gladiatorspel,
kämpade parvis 1. gruppvis på liv
och död. Bruket går tillbaka på
människooffer i form av
envigs-strider vid etruskernas
begravningar. Gladiatorspel infördes i
Rom 264 f. Kr. och anordnades
av myndigheterna första gången
105 f. Kr. De blevo snart ett
allmänt folknöje och skattades
allt högre med den fortskridande
demoralisationen. Under den
senare kejsartiden infördes även
kamp mot vilda djur, vilken ännu
kvarlever ss. tjurfäktning. — Till
en början höllos gladiator spelen
på öppna platser, sedermera i
amfiteatrar (se d. o.). Till G.
togos urspr. fångar, längre fram
även brottslingar, slavar och
frivilliga. Spelen började med att
G. tågade förbi den presiderande
(kejsaren) med hälsningen A’ve
(Caesar), moritu’ri te salu’tant
(”Hell dig, de, som skola dö, hälsa
dig”). En besegrad G. kunde
anhålla om nåd genom att sträcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
