Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gjutning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1277
Gjutning
1278
Tyskland 1851. Materialet var
till en början degelstål, men
numera användes det vida
billigare martinstålet 1. bessemerstål,
framställt i
lillbessemerkonvert-rar. Stålgjutgodset äger mer än
dubbelt så stor hållfasthet som
tackjärnsgjutgods och är segare
än detta (se Hållfasthet).
Kolhalten kan variera från 0,10
% (mjukt) till över 1 % (hårt).
Vanlig kolhalt är 0,30—0,40 %.
Kiselhalt 0,2—0,4 %.
Smältpunk-ten är betydligt högre än för
tackjärn, och stålet måste dessutom
tappas ganska övervarmt.
Stäl-gjutningen är avsevärt svårare
än tackjärnsgjutningen, beroende
på större krympning, benägenhet
för sprick- och biåsbildning,
gropar i ytan o. s. v. Formningen sker
i huvudsak på samma sätt som
torrsandformningen men kräver
närmast modellen en mera eldfast
formmassa. Sedan gjutgodset
putsats, måste det vanl. underkastas
glödgning för borttagande av de
skadliga gjutspänningarna. Även
annan värmebehandling, t. ex.
oljehärdning, kan företagas för
att förbättra
hållfasthetsegen-skaperna. — Konstgjutningen
avser företrädesvis G. av
konstverk och konstindustriella
föremål; som material användas
guld, silver och i främsta
rummet brons men även tenn, zink,
mässing och järn. Ädla metaller
götos redan i förhistorisk tid till
smycken och mynt.
Bronsgjut-ningen var känd av egypterna
under 2:a årtusendet f. Kr. och
ännu tidigare av kineserna. G. av
järn i konstnärligt syfte, t. ex.
ornerade ugnsplattor, synes icke
ha förekommit i Europa tidigare
än på 1400-t. Den verkliga
fin-järnsgjutningen, t. ex. avgjutning
av antika gemmer och G. av
smycken, praktiserades först under
1700-t:s senare hälft i England,
sedan man uppfunnit kupolugnen
(se ovan). Under samma årh.
övergavs flerstädes det för
konstnärliga arbeten sedan äldsta
tider brukade sättet att gjuta i
s. k. förlorad form (d cire
perdue), och man upptog s a n d
-formningsmetoden (se ovan),
varvid som modell användes en
gipsavgjutning (se d. o.) av
konstnärens lermodell. Enklast skedde
G. i förlorad form så: modellen
till en statyett, som skulle bli
massiv, gjordes i vax och omgavs
med en mantel av t. ex. lera och
tegelmjöl, vilken försågs med
gjut- och lufthål. Sedan manteln
torkat och vaxet smälts ur, göts
brons i tomrummet efter vaxet.
När metallen stelnat, slogs
manteln sönder och man hade en
statyett, som knappast fordrade
något efterarbete. önskades ett nytt
exemplar, måste konstnären
modellera en ny form. Vid G. av
större pjäser, vilka icke
lämpligen kunde göras massiva,
överdrogs en kärna av eldfast ämne
med vax, vari modellerades.
Modellen omgavs därefter med olika
lager av eldfasta leror. Vid
torkning i ugn smälte vaxet och rann
ut genom öppningar i lermanteln.
Denna hölls medelst inslagna
spikar i rätt läge i förhållande till
kärnan. I tomrummet efter vaxet
göts sedan brons. För att slippa
arbetet med att göra ny original
-modell för varje önskat exemplar,
brukar man numera efter
originalet gjuta en negativ gipsform (1.
en gelatinform, som är särskilt
lämplig för föremål med starkt
utspringande partier), efter
vilken sedan tillräckligt antal
vax-modeller iordningställas. I våra
dagar ha de olika
konstgjutnings-metoderna förbättrats betydligt
och praktiseras nu jämsides; me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
