Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
513
Frankrike (Historia — 1770)
514
Rijswijk 1697 tillförde F.
Strass-burg. Valet av Ludvigs sonson
Filip till spansk tronföljare
framkallade 1701 ”spanska
tron-följdskriget” (se d. o.), som
fördes med växlande lycka på
krigsskådeplatser i Spanien, Italien,
Tyskland och Nederländerna samt
slutade med freden i Utrecht
1713, då Ludvig räddade sin
sonsons spanska krona men förlorade
några amerikanska kolonier till
England. F. utgick emellertid
starkt försvagat ur kriget, med
ökad statsskuld och ökade skatter
och med sina rivaler England och
Österrike väsentligt förstärkta.
Även kulturellt var F. Europas
ledande makt under Ludvig XIV,
i vars beskydd konst och
litteratur upplevde sin klassiska
glansperiod. — Envåldsma
fotens. förfall (1715—S9).
Ludvigs sonsons son Ludvig
XV (1715—74), som efterträdde
honom, var omyndig, varför
styrelsen till 1723 fördes av hertig
Filip av Orléans ss. regent
(perioden kallas härav la régence).
Denne närmade sig F:s
hittillsvarande fiender, förband sig 1717
med England och Holland för att
motarbeta Stuartarnas
återupp-sättande på Englands tron och
ingick 1718 med dessa makter
och Österrike den s. k.
kvadrup-pelalliansen (se d. o.) till
bekämpande av Spaniens av Alberoni
(se d. o.) ledda aggressiva planer
(jfr D u b o i s 1). En av skotten
John Law (se d. o.) ledd
omfattande finansreform, vilken först
gav goda löften, ledde 1720 till en
ekonomisk katastrof, vars följder
först så småningom övervunnos
av kardinal Fleury (se d. o.),
1726—43 Ludvigs ledande
minister. Denne återställde det goda
förhållandet till Spanien och
ingrep 1733 i ”polska tronföljds-
kriget” (se d. o.), som medförde
löfte om Lothringens införlivande
med F. I ”österrikiska
tronföljds-kriget” (se d. o.), som kort
härefter utbröt, indrogs F. genom
ett 1741 mot Fleurys råd
ingånget förbund med Preussen,
vilket åsyftade Österrikes
delning. Englands förbund med
Österrike bragte F. ånyo i krig med
denna makt, och hårda strider
utkämpades särskilt i Indien,
där F:s stora kolonialplaner
stäcktes. Motsättningen till
England blev bestående, när
maktgrupperingen inom kort
förändrades, så att F. förenade sig med
Österrike och England med
Preussen i ”sjuåriga kriget” (se d. o.)
1756. Oaktat Choiseul (se d. o.
2), ledande minister 175S—70,
lyckats åvägabringa ett
familje-fördrag mellan olika bourbonska
länder 1761, måste F. efter svåra
nederlag på de olika
krigsskådeplatserna i Parisfreden 1763
avstå större delen av sina
kolonier, främst Kanada och de
amerikanska områdena ö. om
Mississippi. Visserligen
förvärvade F. Lothringen 1766 och
Kor-sika 1768, men det nödgades 1772
overksamt åse Polens första
delning. Denna yttre vanmakt
motsvarades av inre förfall. Genom
slöseri förstördes finanserna, det
sedeslösa hovlivet och de kungliga
älskarinnornas, främst m:me
Pompadours (se d. o.), olyckliga
inblandning i politiken nedsatte
konungamaktens anseende, och
upplysningstidevarvets idéer,
företrädda bl. a. av Voltaire,
väckte missnöje med enväldet.
Försök att gå reformivrarna till
mötes, bl. a. genom jesuiternas
fördrivande 1764, visade sig
otillräckliga. Hatet mot enväldet
stegrades ytterligare, då kanslern
Maupeou 1771 egenmäktigt nyre-
17. — T. e x. IV. Tr. 26. 3. 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
