Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornnordisk religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Fornnordisk religion
360
ning. Denna grundar sig på de
arkeologiska fynden,
undersökning av ortnamnen samt
slutsatser från senare tiders
förhållanden, bl. a. från delvis ännu
levande folktro. Till dessa källor
komma för de senare halvt 1. helt
historiska skedena uppgifterna
hos främmande skildrare (bl. a.
Adam av Bremen, se denne),
någon enda samtidig inhemsk
urkund samt det användbara
materialet i den nordiska, först under
kristen tid upptecknade
traditionen (i den isländska litteraturen
och hos Saxo). Gravfynden visa,
att föreställningarna om de döda
och deras förhållande till de
efterlevande i mångt och mycket varit
besläktade med dem vi möta
hos andra folk. Den döde har
sålunda åtminstone fr. o. m.
yngre stenåldern antagits leva
vidare i graven (detta det
ursprungliga) 1. därifrån företaga
en resa till de dödas värld och har
därför utrustats med mat, kläder,
vapen, husgeråd o. s. v. Spår
av offer till de döda ha även
påträffats. Under bronsålderns
lopp ha nordborna, liksom övriga
indoeuropeiska folk, övergått till
seden att bränna liken. Denna till
synes revolutionerande nyhet
måste väl ha haft till följd, om
ock ej till orsak, något mera
förandligade föreställningar om
tillståndet efter döden. Dock
fortsätta gåvorna, och under den
romerska järnåldern förlorar
likbränningen ånyo på vissa håll
sitt allenavälde. Mycket gammal
är säkerligen vidare vördnaden
för vissa naturföremål o. d., eld,
vatten, stenar, träd etc., vilka
sannolikt också snart befolkats
med naturandar av olika slag (jfr
Alfer, Rå, Älvkvarnar).
Bland gåvorna till de döda märkas
under stenåldern egenartade
mi
niatyryxor och -hamrar, vilka
förmodligen använts ss. amuletter
och varit sinnebilder av åskan.
Yxor och sågar ha också i stort
antal påträffats nedsänkta i
sjöar (ofta numera torvmossar)
1. nedgrävda i jorden — trol.
ss. ett slags offer. Från
bronsåldern ha granna ”parad”-yxor
påträffats i såväl Danmark som
Sverige. Alldeles samma typ finnes
f. ö. avbildad på den märkliga
graven i Kivik (se d. o.), vars
bilder över huvud synas vara av
kultisk innebörd. Ett annat
särskilt på hällristningarna mycket
ofta förekommande element äro de
f. ö. redan på gånggrifternas tid
någon gång tillsammans med
älvkvarnarna uppträdande
rundlar-na 1. hjulkorsen, vilka till
övervägande del uppenbarligen
symbolisera solen och flera gånger
avbildas i tydligt kultiskt
sammanhang. Om solkult vittna också den
märkliga solbilden från
Trund-holm (se Bronsåldern sp.
621, 624), sannolikt från äldre
bronsåldern, och
processionsvag-nen från Eskelhem (se d. o.) från
bronsålderns slut. Dessa visa oss
tillika, att kultiska kringfärder
redan på denna tid ägt rum, vilka
tydligen åsyftat att genom s. k.
sympatetisk magi befordra solens
lyskraft och därmed växtligheten.
Vagnen från Eskelhem torde
dessutom, i likhet med andra fynd från
samma tid, ha avsett att genom
kringförande av vattenfyllda
skålar framkalla regn. I detta
bruk, liksom också i andra, på
hällristningarna förekommande
motiv (särskilt vissa av
skeppsbil-derna), torde inverkningar från
Medelhavsvärlden föreligga (jfr
nedan). — Hur tidigt
”personliga”, d. v. s. antropomorfa
gudamakter dyrkats, kan ej med
visshet avgöras. Knappast har det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
