Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1595
Finland
1596
bindelser med Ryssland.
Samtidigt slutfördes operationerna
mot de röda huvudkrafterna
Omkring Tavastehus. 15 april
hade ett tyskt detachement
landstigit i Lovisa och en vecka
senare n. därom avskurit
järnvägen åt ö. vid Lahti. Inför en
koncentrisk framryckning av vita
trupper från n. och tyska
trupper från s. kapitulerade de röda
i början av maj. Sedan
Kym-menedalen rensats och
Fredriks-hamn tagits (29 april—4 maj)
av vita trupper under
generalmajor Linder, varvid de sista
ännu organiserade röda
stridskrafterna givit sig, fick
inbördeskriget sin avslutning. Den
vita armén intågade 16 maj i
Helsingfors. Av de omkr. 74,000
röda fångarna frigåvos många
efter hand, men allvarliga
anklagelser riktades mot de vita
för en alltför hård behandling av
de fångna. Nästan samtliga
socialistiska representanter
uteslötos ur lantdagen på grund av
delaktighet i upproret. Samtidigt
vunno de kretsar överhand, vilka
krävde en närmare anslutning
till Tyskland. Som protest
häremot nedlade Mannerheim sitt
befäl, och i stället började F:s
armé organiseras av tyskar. Till
riksföreståndare utsåg lantdagen
Svinhufvud, och samtidigt
genomdrevo de konservativa
partierna, att F. skulle vara en
monarki. Förhållandet till ententen
blev alltmer spänt, särskilt sedan
lantdagen erbjudit prins Karl av
Hessen, kejsar Vilhelms svåger,
att bli F:s konung.
Sammanstötningar mellan de finska
trupperna och engelska truppavdelningar
vid Murmankusten och i
östkare-len syntes oundvikliga, då
plötsligt centralmakternas
kapitulation i nov. 1918 totalt ändrade
läget. För att vinna ententens
erkännande av F: s oberoende avgick
Svinhufvud och efterträddes ss.
riksföreståndare 12 dec. 1918 av
Mannerheim, som genom en
resa till ententeländerna vunnit
deras förtroende. Han bildade en
koalitionsregering med 6
monar-kister och 6 republikaner.
Samtidigt lämnade de tyska
trupperna F. Nya oroligheter
undvekos tack vare den starka
skyddskårsorganisationen. En
försonligare politik inleddes mot de
röda, vilka i stor utsträckning
beviljades amnesti. Nya
lant-dagsval i mars 1919 gåvo
socialdemokraterna en stark
representation. Under samverkan
mellan dem och de radikala
partierna antogs i juni en ny
regeringsform, som gjorde F. till en
parlamentarisk republik.
President skulle första gången väljas
av riksdagen (f. d. lantdagen),
och 25 juli utsågs härtill K. J.
Ståhlberg. Kort efter
inbördeskrigets slut hade F.
kommit i konflikt med Sverige ang.
Åland (se d. o.). N. F., varav
F. 1920 blivit medlem,
tillerkände landet f. å. rätt att
inom sitt område besitta Åland,
medan dettas svenska invånare
erhöllo en vidsträckt självstyrelse
under N. F:s garanti.
Sovjet-Ryssland, med vilket
krigstillståndet fortfarit sedan 1918,
ehuru strider blott förekommit i
det av F. eftertraktade
öst-Kare-len, slöt 1920 fred i Dorpat med
F., som då erhöll
Petsjengaområ-det vid Norra Ishavet, mot
uppgivande av sina anspråk på delar
av Öst-Karelen, vars finska
befolkning utlovades en viss
självstyrelse. Dessa diplomatiska
framgångar voro till stor del
utrikesminister R. Holstis
förtjänst. Denne företrädde ”rand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
