Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1061
England
1062
Erövrarna grundade ett antal
småriken, kallade heptarkin
(”sjuväldet”), emedan sju äro
historiskt kända: Kent, Sussex,
Wessex, Essex, öst-Angeln,
Mer-cia och Northumberland. De voro
alla valkonungadömen, men valet
stannade i regel inom en särskild
familj i vart land. Konungen
omgav sig med ett beväpnat följe,
vars medlemmar kallades gesithas
1. senare thegns. I krig förekom
ett allmänt folkuppbåd, fyrd.
Vid konungens sida stod
folkförsamlingen, folkgemot, vars
ordförande, ealdorman, urspr. hade
stort inflytande. Han blev
småningom kunglig ämbetsman.
Små-rikena lågo i ständig fejd med
varandra. Kent, Northumberland,
Mercia och Wessex tillvällade sig
i tur och ordning ledningen.
Kristendomen började återinföras 597
av den av påven sände
Augustinus. I n. E. verkade missionärer
från Irland. Till en tid hejdades
kristendomens framsteg av den
mäktige, hedniske konungen P e
n-d a av Mercia, men med hans död
655 föll hedendomens sista stöd.
De meningsskiljaktigheter, som
uppstått mellan den romerska och
den irländska kyrkans anhängare,
avgjordes på en synod i Whitby
664 till den förras fördel. Den
kyrkliga enheten befordrade den
politiska. Häftiga och långvariga
strider utkämpades mellan
Wessex och Mercia och ledde slutligen
till det förras seger under E g
-bert (802—39), som lyckades
tilltvinga sig erkännande som
hela landets överherre. Då
små-rikena samlades till större
enheter, indelades dessa i grevskap,
shires, delvis efter de forna
riks-gränserna. De hade sina sheriffer
för att indriva konungen
tillkommande böter och sina
shire-moots, som ersatte det urspr.
folkgemot. Viktigare riksärenden
avgjordes på witenagemot, där
konungens witan 1. vise män
möttes för att överlägga. Bland
folket funnos fria och trälar, och
bland de fria märktes i sin tur
en högre samhällsklass, eorls, och
en lägre, ceorls. Eorls trängdes
småningom undan av
hirdmän-nen, thegns, som bildade ett slags
ämbetsmannaadel. — Från 789
hemsöktes E. svårt genom
vikingatågen. Vikingarna,
vanligen danskar, inskränkte sig
först till plundringar men
uppträdde snart som erövrare. De
besatte större delen av
öst-Angeln och Northumberland och
inträngde i Mercia. Först i
Wessex hejdades de av Egberts
sonson Alfred den store (871
—901), som slog dem i grund vid
Ethandun 878. Fred slöts och
danskarna fingo behålla den s. k.
Danelagen (se d. o.). S. och v. om
detta område härskade Alfred.
Han anlade befästningar vid
Danelagens gräns, förstärkte sin
här, byggde en flotta och sörjde
även klokt för sitt konsoliderade
rikes materiella och andliga
odling. Den följande tiden utgör
angelsachsarnas storhetstid.
Alfreds son, Edvard d. ä. (901
—25), utvidgade sitt rike och
erkändes som överherre över hela
E. Hans söner fortsatte striden
med danskarna, men under den
oduglige Ethelred 11 : s
regering (979—1016) fingo dessa
överhand. Ehuru konungen
betalade fienderna den s. k.
danegäl-den (se d. o.), förnyade de sina
angrepp. Då han slutligen 1002
lät mörda ett stort antal i
Wessex bosatta danskar, ådrog han
sig vikingarnas oförsonliga hat.
Från Danmark kom konung
Sven Tveskägg och erövrade
återstoden av E. 1013. Hans son
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
