Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skandinaviska språk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
721
Skandinaviska språk—Skank
722
Norge och skapade ett
gemensamt, på guldmyntet krona (se d.
o. sp. 1397 f.) baserat
myntsystem för de tre nordiska
länderna. Under världskriget miste S.
reell betydelse genom
upphävandet av sedlarnas inlöslighet,
vilken hittills (maj 1927) endast
i Sverige återställts, och genom
guldspärrning. Se vid. M y n t
-konvention.
Skandinaviska språk,
detsamma som nordiska språk.
Skandinavfsm kallas en
rörelse, som avser att kulturellt 1.
politiskt sammanföra och ena de
skandinaviska folken. Delvis
under inflytande av det fördjupade
studiet av Nordens gemensamma
forntid och till en början
väsentligen litterär, framträdde S.
omkr. 1830. Den fick sitt första
symboliska uttryck i Tegnérs
berömda hälsningstal till
Oehlen-schläger vid
magisterpromotio-nen i Lunds domkyrka 1829. 1839
hölls ett skandinaviskt
natur-forskarmöte i Göteborg, och på
1840-t. ägde stora skandinaviska
studentmöten rum: i Uppsala
1843 och 1848, i Lund och
Köpenhamn 1845. Man höll tal, drack
skålar och skrev dikter för
”Nordens enhet”, och man lovade
varandra ”ett obrottsligt
fostbrödra-lag”. Till rörelsens ledare hörde O.
Lehmann och C. Ploug i Danmark,
K. V. A. Strandberg och O. P.
Sturzen-Becker i Sverige.
Norrmännen voro mera passiva, bl. a.
på grund av unionskonflikterna
med Sverige. S. fick politisk
karaktär, då danskarna begärde
sina nordiska bröders stöd i den
slesvig-holsteinska frågan, som
blev akut 1848 (se Danmark
sp. 62 f.). Förutom några hundra
svenskars och norrmäns frivilliga
deltagande inskränkte sig hjälpen
till att en svensk expedition
av
gick till Fyn och att Oskar I
förmedlade ett stillestånd. Efter
några års paus flammade S. upp igen
på ett studentmöte i Uppsala 1856
och en fest på Drottningholm s. å.,
då Oskar I tog den i sitt hägn.
F. å. framlade Oskar I för danske
konungen Fredrik VII ett förslag
om defensivallians mellan rikena,
men det avslogs. S. aktualiserades
på nytt genom den dansk-tyska
krisen 1863—64, men då den
påräknade svensk-norska hjälpen
efter en livlig åsiktskamp bland de
ledande uteblev (så när som på att
en del svenska frivilliga kämpade
i danska hären), fick den
politiska S. sin knäck. I stället sökte
man under 1800-t :s senare
årtionden inrikta S. på kulturellt
och praktiskt samarbete, t. ex.
gemensamma kongresser och
tidskrifter, myntkonvention (1873),
gemensamt lagstiftningsarbete
(sjölag, äktenskapslag m. m.).
Svensk-norska unionens
upplösning 1905 och Danmarks hållning
därunder störde för en tid
samarbetet, men det upptogs igen,
och särskilt världskriget påminte
de tre folken om behovet av
sammanhållning, vilket bl. a. tog sig
uttryck i trekonungamöten i
Malmö 1914 och Kristiania 1917
samt ministermöten. Finland, vars
kamp mot det ryska förtrycket
väckt det övriga Nordens
sympatier, har kulturellt delvis varit
anslutet till S. En intimare
samverkan har dock försvårats av
fenno-manernas svenskfientliga politik.
Sedan 1919 verka föreningarna
Norden (se d. o.) för att fördjupa
den nordiska
samhörighetskänslan.
Ska’ndium. se Sällsynta
jordmetaller.
Skank, hos husdjur den del av
bakre extremiteten, som ligger
mellan knät och hasen och har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
