Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själagård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Själa gård—Själevads och Arnäs domsaga
658
många tänkare, ss. Cartesius,
Leibniz, Locke och Berkeley samt
senare Lotze, antagit en
själssub-stans som bärare av våra
psykiska akter. Andra filosofer, t. ex.
Hume, ha kritiserat denna
föreställning och endast antagit en
ström av psykiska förlopp utan
substantiellt underlag.
Förhållandet mellan S. och kroppen har
förklarats på fyra olika sätt.
Materialismen (Holbach,
Büch-ner) härleder det psykiska ur det
fysiska och fattar det som
hjärnans funktioner. Spiritualismen
anser S. vara vårt egentliga
väsen, medan kroppen är ett
fenomen därav (Leibniz). Dualismen
antager en växelverkan mellan
kropp och S., vilka båda fattas
som reella (Cartesius), och
paral-lellismen antager, att de psykiska
och fysiska processerna äro att
fatta som två jämnlöpande serier,
vilka aldrig skära varandra
(Spi-noza). En form av parallellteori,
som kommer materialismen nära,
är den s. k. epifenome’nteorin, enl.
vilken de psykiska förloppen äro
”beledsagande” företeelser till
vissa processer i centrala
nervsystemet.
Själa gård, stundom under
medeltiden beteckning på anstalter
av samma slag som
helgeandshu-sen. En S. fanns under senare
medeltiden i Sthlm vid nuv.
Själa-gårdsgatan, en annan i Kalmar.
Själahus, under medeltiden
benämning på härbärgen för
väg-farande, vilka uppfördes i de stora
skogarna, särskilt i Norrland.
Själakult, väsentligen
detsamma som dödskult.
Själamässa, se R e q u i e m;
jfr L i k b e g ä n g e 1 s e sp. 502.
Själar, se S ä 1 a r.
Själaringning, ringning med
kyrkklockorna för en avliden;
medeltida kyrkobruk, som även efter
reformationen bibehölls
flerstädes i Sverige 1. på senare tid
återinförts.
Själavandring. Tron på en S.,
d. v. s. att människans jag 1.
själ efter döden kan övergå i en
annan kropp (människa 1. djur),
förekommer redan på primitivt
stadium. Besläktade äro
föreställningarna, att personer
under livstiden kunna förvandlas
till djur, träd o. s. v. Mera
utvecklad framträder tron på S.
hos vissa indoeuropeiska folk,
framför allt indierna, hos vilka
den förbundits med
vedergällnings- och kastidéerna. Enl.
indisk tro födes människan
upprepade gånger tillbaka till
jorde-livet (jfr S a m s a r a), och hon
når då den ställning, hon på grund
av sina gärningar i en föregående
existens förtjänar (jfr K a r m a).
De upprepade återfödelserna te
sig emellertid spec. för de
tänkande ss. en förbannelse, och så
blir frågan om frälsningen från S.
i många system en centralfråga
(jfr bl. a. B r a h m a n samt
Buddha sp. 730 f.).
Liknande tankar (om återfödelse för
rening och om frälsning från S.)
förkunnades i Grekland av
orfi-ker och pytagoréer (jfr även
Platon sp. 312). Också hos
kel-terna skall tron på S. ha varit
utvecklad. I nyare tid har den
indiska själavandringstron
upptagits av teosofin, där den
emellertid insatts i ett av
utvecklingstanken bestämt och helt och
hållet optimistiskt sammanhang.
Själevad, socken i Västernorrl.
1., pastorat i Härnösands stift.
I S. ligger N. Ångermanlands
folkhögskola. 8,200 inv.
Själevads och Arnäs domsaga
i Västernorrl. 1. utgör ett
tingslag, omfattande socknarna Mo,
Själevad, Björna, Trehörningsjö,
Ord, som ej återfinnas under Sj-, torde sökas under Sch- och Sh-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
